Jag saknar mina storasystrar idag
Jag svarar som jag brukar göra när du ringer så här sent,
när månen slickar natten och snarkningarna hackar
Du säger att livet krossar dig,
att huset släpper dig mot den hungriga gatan
Din sorg osar upp i min famn och jag säger åt dig att du ska bära den själv, precis som alla andra,
att du aldrig får sluta
Du säger att om jag inte fanns skulle du inte leva
Att du behöver mig för att inte andan ska fara ur din mun och ut i en rymdens viskning.
när månen slickar natten och snarkningarna hackar
Du säger att livet krossar dig,
att huset släpper dig mot den hungriga gatan
Din sorg osar upp i min famn och jag säger åt dig att du ska bära den själv, precis som alla andra,
att du aldrig får sluta
Du säger att om jag inte fanns skulle du inte leva
Att du behöver mig för att inte andan ska fara ur din mun och ut i en rymdens viskning.
Vågar mig ut. Långsamt. En för hastig rörelse och jag springer bort. Kanske för alltid. Men nu är jag här och än så länge känns det behagligt. Inte tryggt, bara behagligt.
Det luktar unken glömska och grönmöglad frihet. Ett och annat skratt ekar bland ramarna. Melankolin finner jag om jag rotar och bläddrar mycket länge. Men det känns onödigt.
Tänder ett doftljus och ställer den gula tulpanen i det vänstra fönstret. Flyttar den. Den hänger visset med sin långa hals.
Det blir bra för nu. Nuet. Måste fundera lite till först.
Tänder ett doftljus och ställer den gula tulpanen i det vänstra fönstret. Flyttar den. Den hänger visset med sin långa hals.
Det blir bra för nu. Nuet. Måste fundera lite till först.
Hittills har hawaii förvånat mig om och om igen. Det ser inte alls ut som jag hade tänkte mig, antingen är det för lyxigt och turistigt eller alldeles för smutsigt. Här finns extrem rikedom och extrem fattigdom. Här finns folk som undviker allt levande och drar sig för allt socialt och så finns det de som gör vad som helst för ett hej, ett samtal. Ett leende. Och så finns det North Shore. Som passar in precis i mina föreställningar om den här ön.
North Shore är local och inget vidare turistställe. Det är stället för den som föredrar det lilla. Där finns en gata med små lokala affärer, pitoreska coffeshops och en handfull ställen att köpa shaved ice, vilket för den delen är otroligt populärt här. Att köerna dit är lång är inte konstigt för det är stört gott. Stranden är inte den bästa men helt okej för ett dopp. Hawaii hittills har varit underbart men det var inte förns North Shore igår som jag blev förälskad på riktigt. Jag hade nästan lite ont i hjärtat i morse när jag tänkte på att jag kanske inte kommer dit så många gånger till innan hemresa.
Någonting fick tag i mitt hjärta där igår, som om någon tog en bit av min själ och kedjade fast den där och jag var tvungen att lämna den bakom för att åka tillbaka till property. Var det leendena hos människorna? Var det kaffet? Var det träden, palmerna, stranden? Var det atmosfären? Var det floden som vi paddlade oss fram på stående på paddelboards med sköldpaddor simmandes runt omkring oss? Var det för att jag trodde att jag drömde? Eller var det de trevliga människorna som var villiga att prata? Jag vet inte. Kanske var det inget. Kankse var det allt.
Hajking fick en helt ny betydelse för ett par dagar sen när vi tog oss ut i skogen för att vandra. Det hade regnat i två dagar så lera fanns et gott om. Vi halkade omkring rätt mycket och jag hann tänka många gånger att det inte var den bästa dagen att gå på hajk innan jag insåg att det hela var planerat. Vi SKULLE glida omkring i leran.
Vi tog oss ned för den gröna dalen, ned i floden. Strömmen tog oss med på en resa där gigantiska träd och vackra buskage höjde sig till höger och vänster. Vattnet var brunt och smutsigt och luktade jord. Det var precis som på discovery channel förutom att det inte fanns några alligatorer som simmade omkring med oss.
Efter att ha stannat vid en höjd i dalen för att hoppa och dyka tog vi oss tillbaka. Hade jag vetat vad som väntade hade jag nog inte tagit på mig mina nya shorts som numera är rätt bruna. Vägen tillbaka var våt. Den var lerig. Och den gick UPPFÖR. Leran täckte alla kroppsdelar och skrubbad många knän men den producerade mer skratt på en kväll än hela resan hittills sammanlagt.
Det är fortfarande så overkligt att vara här, naturen är så annorlunda, värmen är annorlunda. Människorna, annorlunda. Jag älskar det.
Vi fick sova förbi det dagliga morgonregnet idag eftersom vi har ledig dag. Inget på schemat. Ändå blir de här dagarna nästan de mest intressanta, eftersom alla blir så sjukt rastlösa. Att ta vara på tiden blir som en stress och alla virrar mest omkring i jakt på någonting att göra. Men jag ska nog vila idag, det har jag inte precis fått för mycket av hittills. Schemat är tajt och och kvällarna fulla av roligheter och sängen alltid för långt bort.
Vi lämnade området i torsdags och tog oss till Turtle Bay för att campa äver helgen. Solen sken när i åkte dit och vi satte upp älten och badade. Sen hann vi inte mer än kliva upp ur vattnet innan renet hällde ned. Gripande monsunregn, jag har aldrig sett något liknande. Och så fortsatte det hela kvällen, hela natten och hela nästa morgon. De flesta försökte sova kvar i sina hammockar utomhus men en efter en gav de upp och kom krypande till oss i tälten. Våta och kalla kröp vi ihop för att hålla värmen. Tälten läckte och min sovsäck var lika blöt som utsidan av tältet. Vi stannade inte länge nästa morgon. Så fort alla vaknat begav vi oss hemmåt. Jag har aldrg känt mig så genomblöt. Mitt hår, mina kläder, min väska, alla tält. ALLT var blött.
Trots att vi var ledsna över den inställda campingen var det så otroligt skönt att komma hem igen. Till värmen och till torra kläder. Till en säng att sova i. Hem. Det här är verkligen mitt andra hem. Min andra familj.
Alarmet ringde klockan tre, natten till onsdag och de tre timmarna av sömn jag fått kändes som ett skämt. Reslusten rasade i samma sekund jag vaknade och jag ville inget hellre än att få somna om och aldrig vakna.
När mamma två timmar senare vinkade av oss i incheckningen kändes allt som ett ännu större skämt, det var nästan skrattretande hur surrealistiskt allting var. Vetskapen om att jag inom loppet av 14 timmar skulle befinna mig i USA och där ag inte skulle sätta min fot i Sverige igen förns fem veckor.
Ett dygn har gått sen vi klev in i rummet på tredje våningen här på STNs högkvarter på Hawaii. Ett dygn och jag älskar redan de här människorna. Efter en vecka vid en lyxig strand och i en fin lägenhet är det en rätt stor omställning att komma hit. Här bor vi åtta tjejer i ett rum som är mindre än det och jag och Helene delade på i Florida. I rummet bredvid bor det sex tjejer och vi alla delar på en toa och ett kök. Vi har begränsade antal lådor och två stolar i köket.
Trots att Hawaii klassas som ett av de mer glamorösa resmålen finns det en stor nöd och fattigdom här.
Idag var vi på FTH som står för Feeding The Hungry som är ett arbete där stn sträcker sig ut till de allra fattigaste.
FTH sker varje Onsdag och Torsdag och då kommer hundratals människor som inte har råd att köpa mat för att stå i kö och sedan få så mycket mat att de knappt orkar bära det. Och jag överdriver inte, vissa lägger till och med tillbaka saker för att det blir för tungt. Maten kommer som donationer från privatpersoner och olika företag. Folk GER alltså bort all den maten. Det är riktigt häftigt. Vi laddade upp maten i ett stort berg och delade sedan ut den.
Det är alltid kul att ge men jag tror aldrig någonsin det har varit så roligt som det var idag. Alla blev så glada för maten! Vissa blev så glada att de inte riktigt visste vad de skulle göra. De bara skrattade. Jag skrattade med dem, jag kunde ute sluta, deras lycka fastnade som olja på mina händer och allt jag tog i efter det blev infekterat. Välsignelse.
Nu är klockan snart elva och det känns konstigt att klockan är elva i Sverige också, fast på dagen. Jag har en fet jetlag och har somnat två gånger under bloggandet nu så jag ska nog sova. I morgon ska vi till stranden, jag är så förväntansfull!
En stol och en filt på altanen och det blir alldeled för mysigt. Det luktar friskt och kallt men ändå fuktigt, så där som bara en för tidig sommarkväll kan lukta.
Jag är varm och allt annat kallt.
Ljuset inifrån husen får det att se helt kolsvart ut ute och jag stör mig lite på att mörkret ser så mörkt ut men känns så ljust. Som om kvällen bara luras. Och för en sekund känns allting fel, och jag känns malplacerad. Men sen kommer regnet och jag kan inte tysta min själ. Det regnar lite mindre och lugnare nu än förut, men det regnar och alla mina sinnen slapnar av. Det regnar över min törstande själ och på några sekunder tappar all musik sin melodi. Den känns plötsligt fånig och sne. Tonerna förlorar greppet om hela omvärlden och faller ner i en djup grop.
En fot, en brunn
Du är nästan i min mun
Kryp närmre nu,
Allt sus blir till brus och du slutar skaka
Slutar andas
Luta sig tillbaka
En stjärna fryser
Ett hjärta nyser
Alla är vi små i ögonen hos en större
Salen var inte mörk när vi klev in, den blev det sen. den var inte så befolkad, det blev den också sen. Det låg en förväntan i luften jag inte kan förklara. I Draculas klor, jag tror vi satt fast där redan innan ridån gått upp. Ett hårt grepp, aningen vasst.
Det luktade ingenting och jag tänkte att det var tur att scenen var så långt bort för annars kanske vi hade känt lukten av nervositeten som jag formodar att varje skådespelare känner inför en föreställning.
Den var mjuk till en början, pjäsen, lite för bekant. Sen kom Jonathan in och hans blick sa mer än ord kan göra. Borrade sig in och förbi och jag undrade hur den kunde vara så tom och fylld på samma gång.
Den två och en halv timmes långa föreställningen trotsade tiden och allt för snart reste vi alla på oss och lämnade salen. Känslorna blandade, känslor av illamående och tyngd men även av förundran och ömhet.
Jag är alltid i min egna lilla värld efter något sånt här. Gillar att befinna mig där ingen annan skulle förstå ett enda ord av vad jag tänker.
Bussen rullade så småning om in på stationen och jag slog mig ned .på en baklängesstol. Ploppen låg fortfarande i fickan, och drickan i väskan, tillsammans med boken och hörlurarna och allt annat jag kunde roat mig med under min halvtimmeslånga resa. Men jag kunde bara sitta där tyst. Överväldigad. Lätt värt pengarna.
Det luktade ingenting och jag tänkte att det var tur att scenen var så långt bort för annars kanske vi hade känt lukten av nervositeten som jag formodar att varje skådespelare känner inför en föreställning.
Den var mjuk till en början, pjäsen, lite för bekant. Sen kom Jonathan in och hans blick sa mer än ord kan göra. Borrade sig in och förbi och jag undrade hur den kunde vara så tom och fylld på samma gång.
Den två och en halv timmes långa föreställningen trotsade tiden och allt för snart reste vi alla på oss och lämnade salen. Känslorna blandade, känslor av illamående och tyngd men även av förundran och ömhet.
Jag är alltid i min egna lilla värld efter något sånt här. Gillar att befinna mig där ingen annan skulle förstå ett enda ord av vad jag tänker.
Bussen rullade så småning om in på stationen och jag slog mig ned .på en baklängesstol. Ploppen låg fortfarande i fickan, och drickan i väskan, tillsammans med boken och hörlurarna och allt annat jag kunde roat mig med under min halvtimmeslånga resa. Men jag kunde bara sitta där tyst. Överväldigad. Lätt värt pengarna.
Kollade efter noggrant i morse om utifall jag skulle fått huggtänder under natten. Svar nej. Såg Dracula igår på stadsteatern och blev förd bakom horisonten, in i Transsylvaninen. In i mörkret, in i hjärtat på en omskakad man. In i mystiken med ett annat väsen och in i charmen med ett blekt ansikte och markerade kindben. Fick se det fula och det fagra i livet och i människan, och lät mig åter förundras hur fulheten i teater kan vara så vacker.
Jag var mitt i Transsylvanien. Ibland i London, jag var verkligen där, närvarande. När föreställningen utspelas på alla ens sidor blir man inte bara mentalt närvarande utan ocksså fysiskt. Jag satt mitt i draculas fästning. Jag, ensam. Och Jonathan sjöng. Han sjöng så hela salen gick i trans och han sjöng så det värkte. Och Dracula var på honom, mer blodtörstig än någonsin. Det var så brutalt och barbariskt, så djävulskt. Överallt,blod och skrik. Men så fanns där ett stilbrott, som fick hela blodiga muren att gå itu. Ja mitt i allt var en kärlekssaga, som var så skör och öm att mitt hjärta ville gråta.
Och klockan slog sitt sista slag och alla reste sig men jag ville inte gå. Jag ville inte lämna rummet för jag visste att jag var tvungen att lämna en liten delav mig själv där också.
Sitter på golvet istället för bordet. På huk i stället för på baken. Tår som är kalla och fingrar som är ännu kallare. Pappa som sjunger ute i hallen och jag som spelar min egen musik. Känner tacksamhet över en pappa som kan sjunga utan att skämmas. Han sjunger med i lovsången och hans röst är vackrare än körens just nu. Gungor sjunger om törst och Laleh sjunger om döden. Varför sjunger hon om döden.
Jos är i Flen och Nath alldeles för långt bort. Mamma flög till London.
Känns bra för vi kikar på kameror på blocket, pappa och jag, och skrattar åt att experts konkurs-utförsäljnings-rea är dyrare än elgigantens originalpris. Är så glad och tacksam.
Känns bra för vi kikar på kameror på blocket, pappa och jag, och skrattar åt att experts konkurs-utförsäljnings-rea är dyrare än elgigantens originalpris. Är så glad och tacksam.
Klockan är halv åtta och jag hade bara en lektion idag. Idrott. Eller idrott och hälsa måste jag nog säga då det totala innehavet av faktiskt idrott (bollsport) ligger precis vid knappa nollstrecket och kippar efter andan. Det är mer hej o hå vi leker pepparkakskull och dansar showdans.
I alla fall. Lektionsstart klockan halv tolv idag då men jag var i skolan halv nio istället av någon anledning.
Sen var det WORD möte där vi bland annat smutskastade den uttjatade vintage stilen och pratade om gammal ost och ruttna ägg.
I alla fall. Lektionsstart klockan halv tolv idag då men jag var i skolan halv nio istället av någon anledning.
Sen var det WORD möte där vi bland annat smutskastade den uttjatade vintage stilen och pratade om gammal ost och ruttna ägg.
Klockan är halv ett och teven står på med lågt ljud i sovrummet. Allting sover. Bara min sänglampa lyser svagt bakom min rygg. På golvet står den tomma skålen jag nyss åt flingor och mjölk i. Nattmat, det bästa jag vet. Har inte varit hemma på femton timmar och jag förundras över den känslan att komma hem. Att komma hem efter en riktigt lång dag till ett rum som är precis som när man lämnade det (Totalt kaos alltså..)
Skola till skola från tio till fyra och jobb från fyra till elva. Hur det där gick till orkar jag inte förklara men det löste sig på ett moget och vuxet sätt. Nu är det teve från tolv till ett och läsa från ett till sömnen. Sova ska jag göra från sömnen till evigheten, tack för mig.
A så va va klockan snart tolv igen då. Fattar inte hur jag ska greja det här med att lägga mig i tid. Det är så mycket skönare att sova i skolbänken än hemma på kvällen.
Men för att kort summera min helg i stockholm, som var både lärorik och jätte kul, kan jag berätta att jag var på kick-off med KDU som jag gick med i nu i somras. KDU är KristdemokraternasUngdomsförbund.
Jag blev otroligt varmt mottagen och välkomnad in i ett grymt härligt gäng. Så blev det en helhelg med politik, värderingar och en hel drös med namn att försöka minnas.
Jag blev otroligt varmt mottagen och välkomnad in i ett grymt härligt gäng. Så blev det en helhelg med politik, värderingar och en hel drös med namn att försöka minnas.
Några intressanta talare var inbjudna att prata och den nya kampanjen "mitt hjärta är blått" presenterades.
Jag satt med spetsade öron och gnistrande ögon när Nima Sanandaji berättade om iranska invandrare som flyttat till sverige, satt standarden på arbetsplatsen och blivit mycket framgångsrika. Sjukt bra. Tiden går snabbt när man har kul och timmarna sprang bara om mig.
Jag satt med spetsade öron och gnistrande ögon när Nima Sanandaji berättade om iranska invandrare som flyttat till sverige, satt standarden på arbetsplatsen och blivit mycket framgångsrika. Sjukt bra. Tiden går snabbt när man har kul och timmarna sprang bara om mig.
Sista dagen på sommarlovet passade vi på att pressa ut det sista som fanns kvar av sommarmyset. Vi drog en middag på Kungshallen och bio på det. Sist men inte minst hängde jag och Petra lite på stationen i märsta eftersom vi glömde hoppa av pendeltåget. Men den historian får vi ta en annan gång. Bra. Helg.
Hur känns det att vara tillbaka nu då? Frågan som varje lärare glömmer att glömma bort och som är så dum att den alltid skapar en konstig stämning i klassrummet. Hur KÄNNS det? Vad tror du.
Frågan som tar död på konversationen.
Eleven drar en lögn. För det mesta. I vissa fall bara en vit sådan. Läraren nickar, härligt att det är kul att vara tillbaka! Kanske ber hon en tyst bön i hopp om att det är sanning och inget annat hon hör medan vart enda ansiktsuttryck talar för raka motsatsen. Vilken gymnasieelev kan med handen på hjärtat säga att man det känns SKÖNT att vara tillbaka i skolbänken? Ärligt talat.
Okej sen kan man definiera elevens svar "bra" på olika sätt och jag kanske tar i lite väl. Men lite krydda på historien lockar sägs det, så varför inte vrida några extra varv ibland. För analysens skull.
För visst finns det många positiva saker med att börja skolan igen. Och visst är de fler än de negativa. Och visst är de svåra att se. Svåra att uppskatta. Och visst älskar vi av någon underlig anledning att kika genom det trånga nålsögat och blicka rakt in i tristessen i stället för att se det vackra runt om kring. Visst är vi puckade...
Frågan som tar död på konversationen.
Eleven drar en lögn. För det mesta. I vissa fall bara en vit sådan. Läraren nickar, härligt att det är kul att vara tillbaka! Kanske ber hon en tyst bön i hopp om att det är sanning och inget annat hon hör medan vart enda ansiktsuttryck talar för raka motsatsen. Vilken gymnasieelev kan med handen på hjärtat säga att man det känns SKÖNT att vara tillbaka i skolbänken? Ärligt talat.
Okej sen kan man definiera elevens svar "bra" på olika sätt och jag kanske tar i lite väl. Men lite krydda på historien lockar sägs det, så varför inte vrida några extra varv ibland. För analysens skull.
För visst finns det många positiva saker med att börja skolan igen. Och visst är de fler än de negativa. Och visst är de svåra att se. Svåra att uppskatta. Och visst älskar vi av någon underlig anledning att kika genom det trånga nålsögat och blicka rakt in i tristessen i stället för att se det vackra runt om kring. Visst är vi puckade...
Idag har jag halva dagen ledig. Börjar jobba kl 16, vilket är både skönt och irriterande. Gick upp tidigt för att få hela morgonen på mig att försöka "fånga dagen", vad det nu betyder.
Ett par soltimmar och ett och annat försök att komma tillfreds med mig själv. Några kapitel ur olika böcker som ska ge mig en knuff i rätt riktning. Lagade nyttig mat och försökte förstå mig på min egen kapacitet. Vilket bara var slöseri med tid eftersom jag är totalt ofullkomlig i mig själv.
Nu är det en timma kvar till tåget går och jag fikar och lyssnar till Lisa Bevere som predikar om att vara farlig och fullt vaken och jag tror ändå att jag till sist funnit mig till ro den här sista vardagssommarlovsmorgonen.
Inte tack vare mig själv, utan tack vare Honom som är störst och som bor i mig.
Ett par soltimmar och ett och annat försök att komma tillfreds med mig själv. Några kapitel ur olika böcker som ska ge mig en knuff i rätt riktning. Lagade nyttig mat och försökte förstå mig på min egen kapacitet. Vilket bara var slöseri med tid eftersom jag är totalt ofullkomlig i mig själv.
Nu är det en timma kvar till tåget går och jag fikar och lyssnar till Lisa Bevere som predikar om att vara farlig och fullt vaken och jag tror ändå att jag till sist funnit mig till ro den här sista vardagssommarlovsmorgonen.
Inte tack vare mig själv, utan tack vare Honom som är störst och som bor i mig.
