fjodors

Salen var inte mörk när vi klev in, den blev det sen. den var inte så befolkad, det blev den också sen. Det låg en förväntan i luften jag inte kan förklara. I Draculas klor, jag tror vi satt fast där redan innan ridån gått upp. Ett hårt grepp, aningen vasst.
Det luktade ingenting och jag tänkte att det var tur att scenen var så långt bort för annars kanske vi hade känt lukten av nervositeten som jag formodar att varje skådespelare känner inför en föreställning. 
Den var mjuk till en början, pjäsen, lite för bekant. Sen kom Jonathan in och hans blick sa mer än ord kan göra. Borrade sig in och förbi och jag undrade hur den kunde vara så tom och fylld på samma gång.
Den två och en halv timmes långa föreställningen trotsade tiden och allt för snart reste vi alla på oss och lämnade salen. Känslorna blandade, känslor av illamående och tyngd men även av förundran och ömhet.
Jag är alltid i min egna lilla värld efter något sånt här. Gillar att befinna mig där ingen annan skulle förstå ett enda ord av vad jag tänker.
Bussen rullade så småning om in på stationen och jag slog mig ned .på en baklängesstol. Ploppen låg fortfarande i fickan, och drickan i väskan, tillsammans med boken och hörlurarna och allt annat jag kunde roat mig med under min halvtimmeslånga resa. Men jag kunde bara sitta där tyst. Överväldigad. Lätt värt pengarna.

 

Kollade efter noggrant i morse om utifall jag skulle fått huggtänder under natten. Svar nej. Såg Dracula igår på stadsteatern och blev förd bakom horisonten, in i Transsylvaninen. In i mörkret, in i hjärtat på en omskakad man. In i mystiken med ett annat väsen och in i charmen med ett blekt ansikte och markerade kindben. Fick se det fula och det fagra i livet och i människan, och lät mig åter förundras hur fulheten i teater kan vara så vacker.

 

Jag var mitt i Transsylvanien. Ibland i London, jag var verkligen där, närvarande. När föreställningen utspelas på alla ens sidor blir man inte bara mentalt närvarande utan ocksså fysiskt. Jag satt mitt i draculas fästning. Jag, ensam. Och Jonathan sjöng. Han sjöng så hela salen gick i trans och han sjöng så det värkte. Och Dracula var på honom, mer blodtörstig än någonsin. Det var så brutalt och barbariskt, så djävulskt. Överallt,blod och skrik. Men så fanns där ett stilbrott, som fick hela blodiga muren att gå itu. Ja mitt i allt var en kärlekssaga, som var så skör och öm att mitt hjärta ville gråta.

 

Och klockan slog sitt sista slag och alla reste sig men jag ville inte gå. Jag ville inte lämna rummet för jag visste att jag var tvungen att lämna en liten delav mig själv där också.

 

Sitter på golvet istället för bordet. På huk i stället för på baken. Tår som är kalla och fingrar som är ännu kallare. Pappa som sjunger ute i hallen och jag som spelar min egen musik. Känner tacksamhet över en pappa som kan sjunga utan att skämmas. Han sjunger med i lovsången och hans röst är vackrare än körens just nu. Gungor sjunger om törst och Laleh sjunger om döden. Varför sjunger hon om döden.

 

Jos är i Flen och Nath alldeles för långt bort. Mamma flög till London.
Känns bra för vi kikar på kameror på blocket, pappa och jag, och skrattar åt att experts konkurs-utförsäljnings-rea är dyrare än elgigantens originalpris. Är så glad och tacksam.