fjodors

 

Kollade efter noggrant i morse om utifall jag skulle fått huggtänder under natten. Svar nej. Såg Dracula igår på stadsteatern och blev förd bakom horisonten, in i Transsylvaninen. In i mörkret, in i hjärtat på en omskakad man. In i mystiken med ett annat väsen och in i charmen med ett blekt ansikte och markerade kindben. Fick se det fula och det fagra i livet och i människan, och lät mig åter förundras hur fulheten i teater kan vara så vacker.

 

Jag var mitt i Transsylvanien. Ibland i London, jag var verkligen där, närvarande. När föreställningen utspelas på alla ens sidor blir man inte bara mentalt närvarande utan ocksså fysiskt. Jag satt mitt i draculas fästning. Jag, ensam. Och Jonathan sjöng. Han sjöng så hela salen gick i trans och han sjöng så det värkte. Och Dracula var på honom, mer blodtörstig än någonsin. Det var så brutalt och barbariskt, så djävulskt. Överallt,blod och skrik. Men så fanns där ett stilbrott, som fick hela blodiga muren att gå itu. Ja mitt i allt var en kärlekssaga, som var så skör och öm att mitt hjärta ville gråta.

 

Och klockan slog sitt sista slag och alla reste sig men jag ville inte gå. Jag ville inte lämna rummet för jag visste att jag var tvungen att lämna en liten delav mig själv där också.