fjodors

Inget mer än en typisk vanlig sommarkväll. Försöker komma i takt med musiken. Anstränger mig för att få våra andetag att hitta samma rytm. Inget passar . Hjärtat för snabbt, för långsamt och jag tänker att det är mitt fel. Att det är något seriöst fel på mitt pumpande hjärta som inte kan finna en vettig balanserad slagrytm i vardagen.

Musiken känns kantig, malplacerad och texten känns utstött. Stulen. Stulen från rytmen av någon annans hjärtslag. Den är urgröpt och framkrystad ur någon annan eländig människas allra innersta kammare. Den man måste gå genom mörka dimmiga kalla korridorer för att finna. Den som vi andra spikar igen med färska långa brädor och virar sjuttio varv icke-rostande kedja runt, hänger fetaste låset på och säkrar med tre rullar silvertejp.

Solen lyser på mina armar som ser alldeles glänsande gyllenbruna ut i kontrasten av de färglösa vinterbenen
och för en sekund får vi till det, musiktonerna, den torra sommarkvällen och jag. En sekund av sammanflätad lycka. Sammanflätad sorg. Sammanflätad längtan. Och armarna blir allt brunare, benen allt skörare.

Och så är sekunden borta. Bortblåst med den vind som inte existerar på min framaltan. Den bultande rytmen inom mig fortsätter sina envisa slag innanför min bröstkorg som om den där sekunden inte hade påverkat mig alls. Och jag längtar. Jag längtar och längtar och längtar. Jag längtar som aldrig förr. Längtar efter det som jag inte har men som jag hade, efter det som jag inte hade men som jag inte heller har. Jag längtar efter det som bara är en suck bort men tar en hel livstid att nå. Och den längtan upphör inte. Den kittlar mig mjukt på insidan. Fram och tillbaka. Tills jag får skavsår. För det kittlar bara på samma ställe. På samma gripande punkt. Och det värker. Fy vad det värker.

Och jag undrar om jag inte ska ta och göra någonting vettigare av den här sommaren än att sitta i solen och bara känna.