fjodors

"Friskt vågat, hälften vunnet"
Ordspråk

Okej det förra inlägget blev visst en inlägg som spårade iväg. Skulle egentligen skriva om vårt myspys hos Nelie igår. Kvalitetstid med de man aldrig träffar nu för tiden. Sjukt bra. Såg på "Due Date" och dog av garv. Hade det så bra man kan ha det med gamla klasskompisar.

När väckarklockan ringer halv sju på morgonen vill jag inget annat än att stilla dö bort i intet. Men när jag väl tvingat mig själv ut ur de varma lakanen och släpat mig själv hela vägen in till stan och in genom skoldörrarna är det faktiskt rätt kul .

Det är kul att lära känna människor. Det är kul att varje dag få ta del eller vara en del av någon annans liv. Det är kul att se människor röra sig i ren rutin genom korridorerna. Det är kul när läraren introducerar ett nytt ämne. Det är kul när folk kommer för sent eller gör bort sig (!). Det är kul att se på när halva klassen (ofta inklusive mig själv) slokar ihop i skolbänken, alldeles för trötta för att lyssna på läraren. Det är kul att studera den saliga blandningen av unika själar i matsalen. Alla med sin alldeles egen stil. Det är kul att se alla de blandade ansiktsuttrycken som skiftas med hundradelars mellanrum och tillslut flyter ihop i en enda röra. Som när man blandar kaffe och grädde. Det är kul när man lyckas få någon att le. Det är kul att lyckas fånga dagen.

Hade en sjukt bra jobbdag igår. Ansiktsmålning för barn. Jag fick måla på jobbet, det är bra! Att jag egentligen inte är speciellt kapabel att hantera barn gjorde inte så mycket. Ställde typ samma tre frågor till alla barn som kom sen skötte de samtalet alldeles själva. De flesta i alla fall.

b

Carpe Diem, Fånga Dagen

Haltande tar jag mig långsamt fram genom Kattes korridorer. Folk tiitar inte lite diskret och jag känner mig halvt invalid när jag får be mina kompisar sakta ner farten för att jag inte ska halka efter.
"Vad har du gjortttt?" kanske ni undrar nu. Jo alltstå Ellinor har varit i farten igen och åter stukat sin stackars högerfot. Innebandyns fel. Typ. Kanske lite mitt fel också..

Motogp hela dan, till minne av Marco Simoncelli. Kom hem halv 9. Missat allt. Blä.

"One day your life will flash before your eyes, make sure it's worth watching"
- Unknown

"Errere humamum est"
latinskt ordspråk "Att fela är mänskligt"

BOKTJUVEN av MARKUS ZUSAK
Jag har bara kommit halvvägs genom boken men är redan helt förlorad i den

Idag sjöng vi (läs alla de andra) ordklassången på svenska lektionen. Då fick jag mig en liten tankeställare. Eller jag vrickade typ hjärnan.

"Attitude is a little thing that makes a big difference"
- Winston Churchill

"A pessimist sees the difficulty in every opportunity; an optimist sees the opportunity in every difficulty"
- Winston Churchill

Har vart dystert här hemma idag. Ett och samma ständigt återkommande samtalsämne har hängt i luften. Och ändå har vi inte pratat så mycket. Mest grämt oss tror jag.

Min tanke var att skriva några hyllningsrader här för att hedra vår käre MotoGP förare Marco Simoncelli som togs ifrån oss idag. Visste inte hur jag skulle börja riktigt, men den inledning jag åstadkommit just nu får duga. Har en konstig känsla i magen, haft den hela dagen. Lite nedstämd så där. Det är konstigt tycker jag, hur man kan bli så ledsen och bedrövad över förlusten av en person man i fråga egentligen aldrig känt. Hur världen tillsammans suckar för ett namn de aldrig träffat. Hur kan hjärtat gråta då? Det har väl med den där samhörigheten att göra förmodar jag: Det där med att vi alla i grund och botten är precis likadana. Att vi alla har en familj och en framtid att klura på. Och det är det som oroar mig mest tror jag. Att han hade hela livet framför sig, hade en familj och vänner. Allt stöd till hans familj och vänner. Hur kunde de ha anat, hur kunde han ha anat? Det får mig att tappa andan.

En tanke som snurrar i mitt huvud: Ena sekunden fanns han, andra inte. Han existerar inte längre. Hur funkar det? Slår slint i hjärnan när jag försöker förstå det. Och när jag tänker efter kommer vi nog aldrig att förstå det. Begreppet "död" är något främmande för oss. Något som kanske skrämmer oss, just för att det är så okonkret på något sätt. Oftast känns den orättvis, döden, fast det tror jag inte att den är. Å ena sidan kan jag inte förneka att den tanken slagit mig ett antal gånger den här dagen.

Super Sic var en fantastisk talang och enligt hans vänner var han "en raktigenom bra kille". Han var klart en av de färgstarkaste karaktärerna i gp:t och jag skulle mer än gärna varit med och sett honom ta sin första titel. "En blivande Rossi". Som sagt, ibland kan jag inte förneka att det kan kännas orättvist.

Marco Super Sic Simoncelli. 24 år. 20/1 1987 - 23/10 2011. Helgrym och totalt hängiven förare. R.I.P. Vi kommer att sakna dig.

Tänkte bara tipsa om ett blogginlägg jag läste nyss. En krönika kan man väl, med goda mått säga. Ett viktigt budskap som är värt att ta in men som kan vara svårt att faktiskt leva ut i praktiken, i den tid vi lever. Värt att läsa? Svar JA.
Tack Frida för ditt inlägg som borde läsas av varje tonårstjej i hela det här avlånga landet!

fridaburell.blogspot.com
Klicka här för att komma till länken.

"Peace starts with a smile"
- Mother Theresa

Funderar över varför de där första timmarna på jobbet alltid går tre gånger långsammare än resten. Undrar om det är för att kroppen och hjärnan behöver en viss tid för att komma in i rytmen eller om det helt enkelt är så att det är först efter ett par timmar man faktiskt börjar gilla läget. Som det är. Där man är. Gilla läget är bra. När man tillslut fångat in alla surrande tankar och kedjat fast dem, det är då man kan börja gå in helhjärtat i det man gör. Det är då det börjar bli roligt.

Det är min träningsvärken i benen som talar om för mig att jag jobbade hårt idag. Annars hade jag nog inte känt av det speciellt. Skrattade för mycket. Tröttheten ströp jag långsamt, tillät den inte att störa mig idag. Fast den spelade mig några spratt ändå. Såg en baby som körde bil in i driven. Jag fick spel. Gick av typ. Sen insåg jag att det inte var någon superhjälte-baby ändå, utan en helt vanlig unge, sittande i sin fars knä. Han "körde" bilen..
Fick handskas lite driven själv idag också. Det blev inte någon stor succé dock. Ta beställning och betalt av två olika kunder var svårare än jag trodde. Så mycket att tänka på. Fick hjärtattack. Vi får ta det nästa gång.

Tröttheten slår tillbaka mot mig nu, fingrarna strejkar. Dags att krypa ned i sängen och låta natten ta mig med storm.
Ta hand om er!

"Joy is the best makeup"
- Anne Lamott

Fyra uttråkade ungdomar. Varav två modetänkare och två totalt stilbefriade. En antar utmaningen om att låta sig omvandlas.
Resultat:

TJALABALONGGG PROVEN GÅR BRA NU JAO

"Det habsburgska riket var som ett havreflan i ett skafferi"
- R. Vesterberg Lärare på Katedralskolan

Lyssnar på Debussy och låter tankarna spåra. Släpper greppet om förnuftet och tillåter fantasin flyga iväg så långt den själv behagar. Håller kvar de kupade händerna rakt fram, så att de inte far vilse där ute, tankarna. Så att de hittar hem igen. Jag borde skriva på min uppsats, det vet jag men det här stället är så skönt, så varmt och gränserna är ännu inte dragna. En ton från ett piano skiljer sig från de andra men tar sig snabbt tillbaka i ledet. Ingen såg. Ingen hörde. Tonerna smälter ihop och blir till ett långt stycke. Tiden har tappar sitt värde nu. Här.

“Our character is what we do when we think no one is looking”
- Unknown

Ny design nu! Kände för en liten uppdatering. Började söka mig till tumblr men insåg snart att bloggen är mitt hem. Tumblr får va lite så där på sidan om. Har i stället pimpat upp bloggish en stund nu (tung bild, visst? That´s me!). Tar alltid längre tid än planerat, finns så många fina typsnitt så jag kan aldrig välja. Slutar med att jag kastar lott eller ber om hjälp.. MEN nu har jag lyckats tillslut!
Ska fixas mer här inom kort. Fler och bättre inlägg. Mer foton som önskat. Skulle va kul med lite respons från er också kära läsare! Tänkte börja med "Dagens citat/ordspråk" eller liknande. Bra idé?

tumblr

foto: tumblr

En bra nyhet: Matteprovet gick AWESOME!
En inte lika bra nyhet: Skolfotot är här. Eh..

Skoldatorerna gör oss omänskligt osociala btw..

Jag har börjat twittra btw.. Det är därför jag är så dålig på att hälsa på här.
Vaknade i morse och upptäckte till min fasa att det var minusgrader ute! Träden och gräset dekorerades av glittrande frost och vattnet hade fryst till pytte små snöflingor på fönserrutan. Visst var det vackert men uh så kallt. Dags skrapa ihop fickpengarna för ännu en jack-jakt nu alltså..

Att gestalta en person. det är vad vi jobbar med på svenskan i skolan. En utmaning, men en hjälp på traven för en bortkommen och lite virrig bokstavsälskare. Att bevara ett minne, att skriva om någon du tycker om eller om någon du inte vill förlora sa fröken idag. Att bevara en person, det ska jag göra, då kan min vän aldrig försvinna till fullo. men det är SVÅRT!

Ni författare, som förmodligen inte läser ett snabbt ihopkastat inlägg på en hopplös, ouppdaterad blogg som smälter in bland mängden "obetydliga" i bloggosfären, jag beundrar er. Att kunna pressa sin vän mot ett pappersark och få läsaren att lära känna vännen bara genom det tydliga och vackra avtryck som uppstår på pappret. Det är konst.

Hur kan det bli så att det man älskar och värderar nästan högst av allt går över till att vara det som får en att inte vilja stiga upp när klockan ringer på morgonen? Hur kan det vända så? Hur kommer det sig att livet är så orförutsägbart att vändningarna tar sig raka motsatsen från innan? Det kanske är bra ändå, egoismen går över till en längtan att finna någonting djupare. En starkare längtan efter ett liv som inte bara ska kretsa kring mig, mitt och mitt eget. Livet är givet mig för att jag ska ge det vidare till någon annan.