Hittills har hawaii förvånat mig om och om igen. Det ser inte alls ut som jag hade tänkte mig, antingen är det för lyxigt och turistigt eller alldeles för smutsigt. Här finns extrem rikedom och extrem fattigdom. Här finns folk som undviker allt levande och drar sig för allt socialt och så finns det de som gör vad som helst för ett hej, ett samtal. Ett leende. Och så finns det North Shore. Som passar in precis i mina föreställningar om den här ön.
North Shore är local och inget vidare turistställe. Det är stället för den som föredrar det lilla. Där finns en gata med små lokala affärer, pitoreska coffeshops och en handfull ställen att köpa shaved ice, vilket för den delen är otroligt populärt här. Att köerna dit är lång är inte konstigt för det är stört gott. Stranden är inte den bästa men helt okej för ett dopp. Hawaii hittills har varit underbart men det var inte förns North Shore igår som jag blev förälskad på riktigt. Jag hade nästan lite ont i hjärtat i morse när jag tänkte på att jag kanske inte kommer dit så många gånger till innan hemresa.
Någonting fick tag i mitt hjärta där igår, som om någon tog en bit av min själ och kedjade fast den där och jag var tvungen att lämna den bakom för att åka tillbaka till property. Var det leendena hos människorna? Var det kaffet? Var det träden, palmerna, stranden? Var det atmosfären? Var det floden som vi paddlade oss fram på stående på paddelboards med sköldpaddor simmandes runt omkring oss? Var det för att jag trodde att jag drömde? Eller var det de trevliga människorna som var villiga att prata? Jag vet inte. Kanske var det inget. Kankse var det allt.
