fjodors

Sitter i solen, på en obekväm solstol som legat nedpackad och väntanades hela vintern. Den är täckt av mjuk spindelväv. Boken i handen. Min helg börjar idag. Mamma har köp sugrör i fyra olika färger. Solen bräns. Nu får jag det alla andra en gång fick.

Myser lite med pegasen och förundras över den vackra poesin jag matas med. Orden berör mig djupt och även fast jag inte vill erkänna det så blir jag smått frustrerad över att det inte var jag som skrev den där dikten. Att det inte var jag som formade meningarna på det där tilltalande sättet och att jag alrdig får ur mig mig orden på ett sådant enkelt men fylligt sätt. Jag läser den en gång till och en gång till. Ska jag kanske fästa upp den på väggen? Nej, det är kanske lite väl naivt. Och då skulle jag ju behöva klippa i min fina skoltidning.

Pannkakslukten fyller hela huset nu. Den är ljuv. Mjuk. Får mig att må så där extra bra. Det är som att jag är fem år igen. Fem år och helt galet förälskad i pannkakor. I dess runda form. I den milda doften, den lite feta ytan och hur den kan bli nästan lövtunn men ändå smaka så gott. Fem år och världen ligger i mina händer. Fem år och överallt finns bara ljus. Det värsta som kan hända nu är att maten tar slut.

Påskmat till frukost. Påskmat till lunch. Till mellis. Middag. Småkäk. Kvällis. Jag tror det är påsk.

Tappar lite av skrivarförmågan när man mår bra. Det är något i dalarna som sätter sprätt på fingrarna. Som om det vore den hemliga ingridiensen, den allra sista tillsatsen för den perfekta själakakan.
När man bara mår blir skriveriet blaj, tråkigt. Ointressant.

Den här dagen. Går. Mig. På. Nerverna.

Tar en dag och bara är. Låter stillheten stjäla mig och flyttar inte på chokladskålen som står lite för nära. Slutar tänka. Låter Laleh spelas på datorn och plockar fram ritboken. Idag ska jag bara lyssna. Bara andas. Bara finnas.

Tycker det är lite okej att vara stolt ett tillfälle som detta. Bild från övningen till modevisningen.