fjodors

Hatar stressen
Som kommer utav pressen
Som kommer från oss själva
Så vi skyller på en annan
På två, tre, på fyra andra
På varandra
Allas fel
Jag vill inte stå till svars
Men klaga du, klaga jag
Så får vi se en dag
Då du är halv och jag är hel
Så är det ändå inte pressens fel
Att vi skakar som små barn
I alla situationer

Hur kommer det sig att hon inte längre ser oss.

Att hon varje dag passerar

Utan att offra så lite som en blick åt vårt håll.

Vad är det för något som krokar sig fast i hennes ögonglober varje morgon.

Vad är det hon skyndar så efter.

Varför rör sig hennes små oskyldiga fötter sig så hastigt.

Vad är det som fångat hennes sinne så

Att hon inte längre har tid att stanna upp och se hur vi sträcker oss efter henne.

Stanna upp och hör våra röster som ropar hennes namn.

Vad är det som har satt sin hov över hennes flygande tankar

Och fängslat hennes leende bakom lås och bom.

Ibland sätter jag mig ner i lugn och ro och plockar fram de gamla minnen du lämnat kvar hos mig, de där som jag sparat under sängen, i en brun liten låda med blommor på. Jag brukar bläddra igenom dem, ett i taget. De luktar olika allihop men de har alla en sorts samhörighet, en gemensam nämnare.
Ibland sprider jag ut dem på golvet och tittar på alla samtidigt. Det är svårt att fokusera på dem tillsammans, det blir mest som en gröt av utspilld målarfärg skiftande i vackra nyaser. Nyanserna är overkliga, omänskliga. Men varje nyans har sin egen skrivna plats i kärlekens regnbåge.
När jag lägger tillbaka minnena i den lilla lådan skjuter tillbaka den under sängen frågar jag mig själv varför jag sparar dem, minnena. De börjar bli gamla nu, inte sant? Slitna.
Doften av dem hänger fortfarande kvar i luften, men intensiviteten har till största delen försvunnit. Den stannar inte kvar så länge nu för tiden, det var annorlunda förr. Då kunde man känna den i flera timmar. Kanske är det inte bra, att plocka fram den där blommiga lådan för ofta. Kanske var det för länge sen nu, som jag fick andas in den verkliga och och friska doften av dig, min vän.

Förumtom en mörk luva längst bak i vänstra hörnet är klassrummet helt tomt. Inte ett ljud hörs. Egentligen skulle man kunna påstå att rummet är totalt tömt på levande själar för den här själen är så när som på död. Men bara så när som på. Den andas fortfarande. Vrider lite på sig ibland men annars så är den tyst som graven själv. Tom. Kall. Trött.
Ibalnd, när klassrummet består av lite fler folk händer det att själen öppnar sin mun några sekunder, som om den ville säga något men ångrade sig i sista sekund. Då brukar luvan falla en bit, så att den blir lite längre. Lite mer beskyddande.

De jobbiga stunderna får oss att minnas de vi uppskattat mest. Njut av varje gåva livet ger, vi får dem aldrig tillbaka. Varje dag ger en chans att skapa minnen. När allt kommer omkring och i slutändan så är det de vackra stunderna vi minns. Men vad kan minnen göra när livet springer mot sitt mål? Vad gör de om vi inte har någon kärlek? När livets har tagit oss enda fram till vår slutdestination är det ändå bara en sak som har betydelse. Gud.

Ibland har man såna där stört bra helger. Såna helger där det enda man tänker på är hur grymt kul man haft och det enda man vill göra är att berätta för alla om den. Men varje försök är ett misslyckande för orden räcker inte till. I huvudet pågår en ständig film där de olika senarionas scener har satts på repeat. Oftast ler man under hela filmen, för oftast är den bättre och verkligare än någon annan som släppts tidiagare. 
Jag har haft en sådan helg och det enda jag ville göra var att berätta det. Det här är de ord jag har, men de är ändå inte tillräckliga.

pics: weheartit

När mörkret lägger sig, när färgerna bleknar och konturerna suddas ut, då är det ändå bara insidan som räknas. När musikens vackra toner slutar andats ut är det bara hjärtat bakom det hela som spelar någon roll. Det är det jag gillar med natten, med tystnaden. Den är så ärlig. Blottande, men ärlig.

Mörkret har fallit. Den kommer mycket tidigare nu, natten. Man får anstränga sig om man vill prata med solen så här års. Hon håller sig mest för sig själv.

Det är kyligt, men inte kallt ute. Ja väljer den vägen som man enligt sunt förnuft inte borde vilja gå. Det känns skönt, spännande. I och med att vägen blir smalare tränger sig även mörkret tätare inpå. Det blir allt mer närgånget för varje steg som tas. Dimman som lagt sig längs med marken sträcker ut sina armar mot den stjärnfyllda himlen. Himlen vinkar tillbaka som svar. En uppgiven suck kan höras inifrån dimmans djup. Den välkomnar mig och det känns enda in genom strumporna när den varsamt kysser mina tår.

Förutom mina skor som melodisk och i takt skrapar mot löven är det dödstyst, som om hela världen fallit i sömn. Inte minst den lilla skogen på min högra sida vars konturer runnit ihop till en enda röra av svart målarfärg. Grenarna sträcker sig efter mig, längtar efter att få vidröra min bleka hud. Inte ikväll. I stället låter jag mina fingrar vandra längs det sträva staketet mitt emot skogen. Det är ojämnt och gammalt och några träflisor passar på att krypa sig in under mina naglar. Med en lätt nigning hälsar jag dem välkomna.

Långt där borta lyser en rödkantad lampa upp mindre än en bråkdel av natthimlen. Några av färgerna i träden väcks till liv. men den bilden är skev, säger jag till mig själv, den passar inte in. I min fantasi går jag bor och släcker den, lampan. Den är gammal och svag och snöret går av när jag drar det nedåt. Lampan slocknar ändå. Jag blundar.

Lyssnar på Debussy och låter tankarna spåra. Släpper greppet om förnuftet och tillåter fantasin flyga iväg så långt den själv behagar. Håller kvar de kupade händerna rakt fram, så att de inte far vilse där ute, tankarna. Så att de hittar hem igen. Jag borde skriva på min uppsats, det vet jag men det här stället är så skönt, så varmt och gränserna är ännu inte dragna. En ton från ett piano skiljer sig från de andra men tar sig snabbt tillbaka i ledet. Ingen såg. Ingen hörde. Tonerna smälter ihop och blir till ett långt stycke. Tiden har tappar sitt värde nu. Här.

tumblr

Att gestalta en person. det är vad vi jobbar med på svenskan i skolan. En utmaning, men en hjälp på traven för en bortkommen och lite virrig bokstavsälskare. Att bevara ett minne, att skriva om någon du tycker om eller om någon du inte vill förlora sa fröken idag. Att bevara en person, det ska jag göra, då kan min vän aldrig försvinna till fullo. men det är SVÅRT!

Ni författare, som förmodligen inte läser ett snabbt ihopkastat inlägg på en hopplös, ouppdaterad blogg som smälter in bland mängden "obetydliga" i bloggosfären, jag beundrar er. Att kunna pressa sin vän mot ett pappersark och få läsaren att lära känna vännen bara genom det tydliga och vackra avtryck som uppstår på pappret. Det är konst.

Hur kan det bli så att det man älskar och värderar nästan högst av allt går över till att vara det som får en att inte vilja stiga upp när klockan ringer på morgonen? Hur kan det vända så? Hur kommer det sig att livet är så orförutsägbart att vändningarna tar sig raka motsatsen från innan? Det kanske är bra ändå, egoismen går över till en längtan att finna någonting djupare. En starkare längtan efter ett liv som inte bara ska kretsa kring mig, mitt och mitt eget. Livet är givet mig för att jag ska ge det vidare till någon annan.

Inget är som det ska men allt som det borde va. En näsa som panna och ett öra som ersättare för kinden. En tå för varje finger och Tempest sjunger Jailhouse Rock. Varför regnar det från golvet och vad gör solen under min säng? Jag undrar hur molnen skulle kännas mot mina fingertoppar och grubblar över vem som i sin fräckhet stal Voldemorts näsa.

Någon sa en gång till mig att man inte kan fånga ett ögonblick. Att sången som stjärnorna sjöng för en sekund sedan nu är bortblåst med vinden. Jag famlar efter ett grepp om de vackra stunder som flutit genom min vardag på senaste tiden med hittar inget fäste. Jag kippar efter andan i det kyliga vattnet men mina armar vägrar bära mig. Jag kan se ljuset där uppe. Det värmer mig fortfarande, hjälper mig fortfarande att andas. Men jag vet att stunden kommer då jag inte längre minns ljusets färg och inte längre kan känna värmens sköra smekning.
Man kan inte flyta på samma ställe för alltid. Man rör sig hela tiden, är ständigt på väg och längs strömmens väg kommer jag hitta nya andningsluckor och unika paradis. Jag kommer finna mig till rätta och flyta obemärkt. Ofta kommer jag också få kämpa för att hålla vattnet utanför lungorna. Kämpa för att inte sjunka.

Vid sidan av floden går en ängel, beredd att rycka in, när mina fingrar inte lyckas gripa tag om livet. Med en mild och passionerad kyss kan värmen återvända. När våra andedräkter möts och två andningar blir till en kan jag få dras tillbaka till gamla stunder och plocka fram alla de minnen jag försökt spara i en glasburk längs den tysta vägen. Då kan allt åter spelas upp på filmduken och laga hjärtats alla hål. Då kan sorg och glädje bli ett. Men ögonblick kan inte hållas, de går inte att greppa. Lika fort som de kom har de åter släppts iväg för att leka med vindens hårda pustar. Likt en suck måste den fly. För precis som vi människor måste andas så behöver även minnena sitt syre.

Jag kan inte riktigt förklara smärtan.
Likt en kall hand greppandes om mitt hjärta.
Allt hårdare pressande tills lungorna mattats ut
och hjärtats urpumpade vätska förvandlats till röda tårar.
Röda ilande tårar, plågade från mitt allra innersta,
långsamt rinnandes ned för de blekaste av kinder.

Min underbara klass hade föredrag idag, om uråldriga klassiker-författare. Dessa dystra plågade själar. Jag blev förundrad över hur miserabelt många av dessa duktiga författares liv var. Eller hur djupt ner under jorden de själva hade hamnat. Biografierna bestod av långa uppradade misslyckanden. Inte för att de har stoppat oss människor förut, vi säger att vi ska lära av våra misstag och att det som inte bryter ner bygger upp. För dessa drömmande poeter verkade alla misslyckanden vara en förbannelse. Något som fick dem att dras ner i något som med tiden blev allt mer omöjligt att ta sig upp ur. Många av dem studerade och diskuterade religionsfrågor och många kom in på helt hajpade spår.
Det var ändå på något sätt den dysterhet och melankoli som rådde som en dag fångade människors uppmärksamhet. Det mörka fick dem att producera fram något som var så bra att det räckte till nobelpriser och hejdundrans massa andra utmärkelser.

Hur mycket framgång de än hade i sina verk verkade de ändå aldrig nå fram till lyckan, vilket jag anser är en tro på Kristus och frälsning från döden.

Mitt i mina funderingar upptäckte jag mig själv sitta och skriva ner en fråga på ett papper bredvid. "Måste man ha en plågad själ för att leverera?" Ja, är det så? Är det bara de allra deppigaste som lyckas producera de smakfullaste kakorna? Jag vet inte... Men jag vet att det gör ont när knoppar brister.