fjodors

Jag svarar som jag brukar göra när du ringer så här sent,
när månen slickar natten och snarkningarna hackar
Du säger att livet krossar dig,
att huset släpper dig mot den hungriga gatan
Din sorg osar upp i min famn och jag säger åt dig att du ska bära den själv, precis som alla andra,
att du aldrig får sluta

Du säger att om jag inte fanns skulle du inte leva
Att du behöver mig för att inte andan ska fara ur din mun och ut i en rymdens viskning.