fjodors

Salen var inte mörk när vi klev in, den blev det sen. den var inte så befolkad, det blev den också sen. Det låg en förväntan i luften jag inte kan förklara. I Draculas klor, jag tror vi satt fast där redan innan ridån gått upp. Ett hårt grepp, aningen vasst.
Det luktade ingenting och jag tänkte att det var tur att scenen var så långt bort för annars kanske vi hade känt lukten av nervositeten som jag formodar att varje skådespelare känner inför en föreställning. 
Den var mjuk till en början, pjäsen, lite för bekant. Sen kom Jonathan in och hans blick sa mer än ord kan göra. Borrade sig in och förbi och jag undrade hur den kunde vara så tom och fylld på samma gång.
Den två och en halv timmes långa föreställningen trotsade tiden och allt för snart reste vi alla på oss och lämnade salen. Känslorna blandade, känslor av illamående och tyngd men även av förundran och ömhet.
Jag är alltid i min egna lilla värld efter något sånt här. Gillar att befinna mig där ingen annan skulle förstå ett enda ord av vad jag tänker.
Bussen rullade så småning om in på stationen och jag slog mig ned .på en baklängesstol. Ploppen låg fortfarande i fickan, och drickan i väskan, tillsammans med boken och hörlurarna och allt annat jag kunde roat mig med under min halvtimmeslånga resa. Men jag kunde bara sitta där tyst. Överväldigad. Lätt värt pengarna.