fjodors

Min röst är borttappad någonstans och jag hörs inte längre. Igår slog det till, helt plötsligt utan anledning. Träningen gjorde det inte bättre eftersom jag skrek hela tiden. Inte för att någon hörde men...
Så om någon hittar min röst skulle jag vilja be om att få den tillbaka för jag står inte ut med alla "va?" som plågar mig så fort jag öppnar munnen.

Imorn är det fredag igen - redan! Party!
Betyder en vecka sen Europe. Och jag vill dit igen och igen och igen. Det var verkligen sjukt kul, superplatser och grym musik. SÅ SYND att jag åt något konstigt och fick ursäkta mig ut ur heela publiken för att komma till toan. Missade slutet och de bästa låtarna. Hörde dem från avstånd dock men ville ju släppa loss vid scenen.
Grymt! Det här är bara början, nästa gång blir det stort!!

10 DAGAR KVAR TILL BERLIN!!!!!!!
Underbart skön grupp, vi kommer få det grymt!

Tyglar mina tankar, måste ändra riktining nu annars drar jag ner mig själv.

Tre veckor och lite mer utan riktig innebandy träning, min fot är inte bra än. Jag tränade idag men nu är jag osäker på om det var en bra ide. Allt kommer som en smäll - allt på en gång. Operationen börjar närma sig, det betyder att jag kommer bli frisk från detta icke namngivna problemet som hindrar mig att kunna andas ordentligt när jag tränar. Men det betyder också vila efter - alltså ingen innebandy.. Och det betyder ingen orientering. .......................

Även fast man bara toppar håret så känns det som att hälften är borta när det är klart. Det kan både jag och Judit intyga. Frisören och systern Josefin fattade saxen och klippte oss två idag. Det är ju verkligen super med gratis klippningar!

Igår lekte jag med Julia och Anges medans deras mor satt i rummet bredvid och fick håret färgat.
Jag och flickorna hade superkul, de tröttade ut mig med kurragömma och björnen sover. Och så åt vi glass också, Agnes njöt i tystnad medans Julia kladdade chokladsås över halva ansiktet.

Mot kvällen bar det av mot stan och kulturnatten.

En dag av haltande. La de eländiga kryckorna åt sidan nästan hela dan, gick rätt bra men jag tar fortfarande min-myrsteg.
Foten är blå, ni får se bild. Och jag ber om ursäkt i förväg. Jossan tycker det ser ut som att jag långsamt ruttnar bort.

Jag funderar på hur många gånger jag säger åt mig själv att lägga mig i tid, vilket jag förstås aldrig lyckas med. Man får ju ta konsekvenserna också - tyvärr. Mattelektionen var därför hemsk, siffrorna dansade bugg framför mina ögon och jag tog mig en lång titt bakom ögonlocken ett antal gånger. Där var det fridfullt.

Så bara för att få bokstäverna att stå stilla imorgon så ska jag gå och sussa nu.

Här har vi foten på bättringsvägen, inte alls lika svullen men något lik ett blåbär.
Ingen superbild men..

Här var det dött. Då kan jag liva upp stämningen med lite olyckshistorier. Sånt verkar ju folk gilla, med tanke på att mitt besöksrekord var när jag nästan skar av min fingrarna i suget av cheescake..

Men till själva händelsen som ägde rum i/på mitt andra hem - innebandyplanen. Kärleken till sporten är enorm och slag och små skador är till för att tålas. Men man behöver ju inte överdriva. Alla får sig -av ren otur- en smäll nu och då. Men i mitt fall verkar oturen hänga efter mig som en eländig liten svans.

Vad som hände var att jag trampade snett, riktigt snett! Foten vreds nästan 180 grader, eh aj.
Vad gör man i en sån situation när bollen är på andra sidan plan tillsammans med spelarna medans man själv ligger och sprattlar på marken. Det enda jag kunde tänka på var hur otroligt ont det värkte i fot-ankeln. Jag skyller inte på någon eftersom jag själv orsakade skadan denna gång. Jag fick hjälp. Applåder. Där rök min målchans.

Jag kan dock medge att det ligger en viss charm i det hela. Elli - vår lilla olycksfågel. Det händer alltid saker i närheten av mig, jag roar folk! På min egen hälsas bekostnad dock.. Men, jag sätter sprutt på er vardag, kära vänner! Utan mig skulle ni inte ha så mycket att se tillbaka på och skratta åt senare i livet.
Oj så många historier jag kommer kunna berätta för mina barn, och barnbarn..

Så, simma lugnt. Eller, som Kim sa: "Break a leg, som dom säger". Fyndigt av honom tycker ni inte?