fjodors

Det här med post-it lappar är inte en så smart uppfinning som den låter som. Visst, att kunna hänga upp dem vart som helst och ta bort dem utan att de kletar är alldeles genialiskt. Det svåra ligger i att faktiskt komma ihåg vart man hängde dem eller att helt enkelt läsa dem... Lapparna finns i så gott som varje hus och används effektivt. Även i mitt rum kan man hitta dessa lappar i alla möjliga färger. Dock används de inte så effektivt som man skulle kunna tro. Varför? Tänker du, det är superbra! Nej, sanningen att jag helt gett upp hoppet om dessa små förvirrande papperslappar som är för små för att ögat skulle lägga märke till dem i förbifarten. Jag kan inte förneka att det hänger såndana lappar lite här och var i mitt rum, i ett desperat försök hamnade de till och med på Elvis. Inte för att det blev så lyckat då...
Jag brukar dra den där "påminn mig om att jag skriver upp detta". Tyvärr finns det inte många som orkar lägga särskilt mycket energi på allt jag ska komma ihåg. Uh.
Och det här med att knyta ett snöre runt fingret, jag menar, vad är meningen? För det första så blir det en hejdundrans massa snören och för det andra så skulle man ju ändå inte komma ihåg vad det nu var man skulle komma ihåg.

Nej, jag har inte riktigt någon bra lösning på detta dilemma än. Försökte med tips från boken att skriva många lappar men samla dem på ett ställe. Men jag glömde bort var jag hade lagt dem. Eller ett annat tips att lägga alla viktiga saker i en låda där de alltid ska ligga. Sen gäller det ju att hålla reda på lådan också..

VITTNESMÅL:
Idag när jag skulle åka till skolan glömde jag mobilen. Jag sprang tillbaka och hämtade den men när jag kom till busshållsplatsen igen upptäckte jag att jag hade glömt busskortet också. Jag sprang tillbaka ytterligare en gång och när jag kom upp visade det sig att jag hade låst mig själv ute, eftersom jag lagt nycklarna där jag hittat mobilen. Ringde låssmeden som kom och öppnade. När det väl var dags att gå igen så glömde jag mobilen hemma i alla fall.
Öyvind, Solna.

Blev själv utelåst idag. Glömde hämta nyckeln från mamma. Min egen nyckel låg nämligen kvar någonstans på golvet i Allianshallen.

I julas fick jag en bok i present av min mamma och pappa som heter "Handbok...för Tankspridda"
Många kallar mig glömsk, eller slarvig men jag tycker att Tankspridd låter mycket proffsigare och så slipper jag ju rabbla upp en lång rad av egenskaper som ändå ryms i ett ord.

Handboken är en mycket bra present, kanske den bästa någonsin. Den har inte bara fått mig att skratta byxorna av mig utan har även visat för mig att jag inte är ensam. Att det finns en hel hop av tankspridda ute i samhället, vissa mer än andra. Visserligen finns det en handfull sådana även i min närmre krets men det är inget vi har tagit upp i diskussion. Det är kanske inte något man skryter om i första taget.
Hur som helst så lär boken ut hur man ska hantera sin tankspriddhet, inte ta bort den, hantera den. Med det menar jag bland annat att lära sig hitta de miljoner saker man förlägger dagligen under sina inre grubblerier. De kan hamna lite överallt, i/under/inbäddad i/på sängen, på toan, i bilen, i kylskåpet, i en låda man är helt säker på att man inte har öppnat. M. fl. Ofta är det viktiga saker som går uppi rök också, som nycklar, pengar, MOBIL, glasögon och så vidare..Men även kläder och skor. Hur nu saker som dem kan hamna i kylskåpet får ni själva fundera över. 
Det vanligaste man säger när en sak är borta är att "jag har glömt" och det leder oss fram till det första som kännetecknaren tankspridd och som kan tolkas från namnet. Vi glömmer. Eller rättare sagt har aldrig vetat eftersom vi var djupt inne i våra tankar och funderingar på lösningar när mobilen hamnade under handfatet i en jag-tar-den-sen reflex.

Jag skulle kunna sitta hur länge som helst och berätta om allt som händer mig och andra tankspridda dagligen. Bland annat om hur jag, med huvet kvar på innebandyplanen, lyckades gå in i fel bil idag.. men det får bli en annan dag då klockan rör sig långsammare.

I stället ska jag be dig vara uppmärksam på kommande inlägg som kommer innehålla det viktigaste inom tankspriddhet. Bland annat lite tips för att klara vardagen och ett och annat tokroligt vittnesbörd från folk runt om i Sverige.

Kunde inte somna ordentligt igår. Dels för att det eländiga täcket gled upp och svepte in ton av kall luft i min varma bubbla så fort jag rörde den minsta av mina tår. Dels för att jag inte riktigt lyckades ta mig tillbaka till verkligeheten efter att ha slukats in i en bok så fångande och mystisk att man nätt och jämt glömmer bort sig själv. Jag upphörde att existera för ett tag. Glömde allt, blev någon annan.

Jag hette Daniel. Jag var sexton år och bodde i Spanien. Trasig och slagen, insida som utsida, vandrade jag Barcelonas spökande gator fram. Natten var kolsvart och kuslig. Kläderna var blöta och tunga och jag skakade av köld.
Hjärtekrossad och blåslagen erinrade jag mig föriktigt den okända mannen som hotat mig tidigare i natten. Minnet av hans blixtrande eldögon skar som en kniv genom mig. Jag kunde känna hans läderansikte snudda lätt vid mina fingertoppar. Jag rös.
Andningen blev allt tyngre och jag kämpade mot paniken som pressade sig uppför min strupe. Jag drog handen genom mitt blöta hår. Det var ovanligt långt för en kille for en tanke genom mitt huvud. Jag kände en gång till, håret var torrt nu. Snabbt förde jag handen nedåt min kropp. Kläderna var också torra. Blicken flackade fram och tillbaka i mörkret men fångade inte upp några föremål. Paniken bultade i mina öron och jag famlade i luften efter något hårt att drämma i huvudet på främlingen men möttes snart av ett bedövande slag rakt över underarmen. Chocken stillade mitt sinne för några sekunder och i tystnaden viskades ett namn fram, knappt hörbart. Det var en tjejs namn. Ett bekant namn. Jag kunde inte komma på kopplingen och det gjorde mig illa till mods. Där var det igen. Ellinor.

Jag har en vän. Hon är overkligt vacker, underbart snäll, sjukt rolig och guldvärd. Vi ses inte så ofta. Ante alls ofta. Det är hemskt egentligen att vi låter det gå så länge mellan varje träff. Våra hus är dryga två kilometer från varandra och ändå tar det månader innan vi tillslut får tid för varandra. Dessa stunder i alla fall, som jag spenderar med henne är några av de gladaste stunderna i mitt liv. Killar, håll er borta! Hon är min.

Avnjuter en alldeles för lång sovmorgon. Börjar 11. Har till och med hunnit städa. Skön-t.

Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
allt uti dalen stilla,
och snäckorna så röda, de lysa uppå sand.

Min underbara klass hade föredrag idag, om uråldriga klassiker-författare. Dessa dystra plågade själar. Jag blev förundrad över hur miserabelt många av dessa duktiga författares liv var. Eller hur djupt ner under jorden de själva hade hamnat. Biografierna bestod av långa uppradade misslyckanden. Inte för att de har stoppat oss människor förut, vi säger att vi ska lära av våra misstag och att det som inte bryter ner bygger upp. För dessa drömmande poeter verkade alla misslyckanden vara en förbannelse. Något som fick dem att dras ner i något som med tiden blev allt mer omöjligt att ta sig upp ur. Många av dem studerade och diskuterade religionsfrågor och många kom in på helt hajpade spår.
Det var ändå på något sätt den dysterhet och melankoli som rådde som en dag fångade människors uppmärksamhet. Det mörka fick dem att producera fram något som var så bra att det räckte till nobelpriser och hejdundrans massa andra utmärkelser.

Hur mycket framgång de än hade i sina verk verkade de ändå aldrig nå fram till lyckan, vilket jag anser är en tro på Kristus och frälsning från döden.

Mitt i mina funderingar upptäckte jag mig själv sitta och skriva ner en fråga på ett papper bredvid. "Måste man ha en plågad själ för att leverera?" Ja, är det så? Är det bara de allra deppigaste som lyckas producera de smakfullaste kakorna? Jag vet inte... Men jag vet att det gör ont när knoppar brister.

Idag kände jag för första gången i år den där riktiga vårkänslan. Inte den pirrande, kittlande som gör att man vill hoppa runt och tjuta, utan den som kommer före. Den som är frustrerande jobbig och lite äcklig. Den som kommer den där dagen då man kommer ut ur någon slags bedövande vinterkoma och upptäcker att man går omkring med på tok för mycket kläder. Ögonen öppnas upp igen och runt omkring märker man att folk har lämnat vinterjackan och de stora varma kängorna bakom sig. Vart man än vrider och vänder sig blandas glänsande skinnjackor med våren vackra färger. Har man turen med sig kan man till och med se en och annan t-shirt (med ägare) strosa omkring helt obedrövad. Den jobbiga känslan kommer först när man inser att man är den sista i hela Uppsala att upptäcka vårens varma andedräkt. Att man är den enda som fortfarande går och kånkar sig med en tio kilo tung, masugn på överkroppen.


Jag kom till insikt idag om hur jag alltid gör saker i sista tid och drar ut på allt intill sista möjliga sekund. Vare sig det gäller kläder som ska köpas eller att läsa klart den pågående sidan i boken innan dörrarna i bussen stängs och det blir en extra hållplats motionrunda. Detta är ett vanligt fenomen bland oss männiksor har jag hört. Skönt, då är jag inte ensam. Vad det beror på sedan, får vi fråga Gud om. men ibland är vi alldeles önödigt korkade kan man tycka.

Det här med utvecklingssamtal har alltid varit lite skrämmande. Inte bara för mig, vi är många som under våra år har skakat tänder, händer och kinder flera dagar innan vi ska ställas mot väggen och tyst se på när hela våra liv breds ut i en slags dom, på ett tunnt, matt pappersark. Krävande föräldrar eller ej, det är en tuff timme. Man är på helspänn och ibland leder det till många tårar.
Med tiden har det blivit lättare att hantera nerverna, det är inte riktigt samma känsla. Inte riktigt samma plågande tryck i magen. Den dog bort någonstans på vägen i och med att jag hittade mig själv. Det mesta av mig i alla fall. Resten återstår att finna. Kanske är det så att det inte finns lika mycket att oroa sig för längre. Eller så är det bara så att kunskapen om vad som är viktigt i livet och inte har hjälpt till att sålla bort och nonchalera det som skapar onödiga strider i sinnet. Problemen är färre nu, kanske lite större och mer betydelsefulla, men färre.

Nu har jag haft mitt absolut sista utvecklingssamtal i grundskolan. Det är över. Finito. Och det bästa är att jag inte fruktar en smula för de kommande samtalen i gymnasiets värld. Jag har ju 10 års erfarenhet. Nu får det räcka.

Då var sista slutsignalen ljuden. Sista tacklingen utförd. Sista löpningen spontant dragen. Sista kassen satt. För den här säsongen. Nej, serien. Säsongen fortsätter ett tag till tack och lov. Vi avslutade inte som vi borde gjort. Vi skulle gå ut med glans, avsluta med storhet och stolthet. Men vi gav oss lite för lätt. Krånglade till det för oss. Kunde presterat bättre, det vet vi. Det fanns inget att förlora men heller inget att vinna och det tog lite krut ur oss tror jag. Fick det där sista lilla att slockna.
Men ett slut betyder en början på något annat, en ny era är att komma. En tid för seger. Och den börjar nu.

Det är ju meningen att detska vara liv på en blogg. Och det är det ju inte här precis...

Min dator har fått virus. Tack för den. RIP. Har onekligen blivit lite för beroende av min kära burk. Är äckligt rastlösutan den. Datorn låter vanligtvis som om den svalt en melon... Lite av en flygplanskänsla när man sitter där och surfar. Så det är lite sorgligt och främmande att ha en ljudlös bärbar framför sig..

Att Saade tog hem sångfågeln, var ju otippat... Sverige tappade örat för musik long time ago. Lyckas alltid slänga iväg vinsten till de eländiga och rösta bort de faktiskt kapabla. Därmed har vi Brolle. Sjunger som en gud och strålar som solen. Och trots att hela Sverige trillade och slog i huvudetet innan röstningen fanns där ändå ett glatt och leende hängandes på hans läppar. En glad Brolle trots sin oförtjänta sista plats. Starkt jobb!
Dock tror jag nog inte att han hade kunna ta Sverige till vinst i Eurovision, tyvärr.

The Moniker däremotskulle nog gå riktigt långt i Eurovision tror jag! Sprudlande glad och helt livad på scen. Lite halvt galen sådär. Men Eurovision brukar vara lite galen. Sen var det ju det där med Sveriges röstning igen..

För varje år går det nedåt för Svt. Gång på gång chockar de oss med en allt mer usel Melodifestiva och varje år lovar jag mig själv att aldrig mer låta mig luras igen. Varje år bryter jag ändå löftet och kommer på mig själv sitta framför tvn med godis på bordet och Melodifestivalen ljudandes på hög volym. Det är nånting otäckt med det där programmet. Alla tittar på det, igen tycker om det. Hos alla finns det ändå en putteliten gnutta hopp om att i år så kanske, kanske, det blir bra ändå. Men jag säger då det att Svt måste passa sig, den där gnuttan håller på att slockna för många tittare.

Det finns tre stycker fantastiskt duktiga konstnärer vars konst jag njuter av att se på. Alla tecknar människor som ni kan se, vilket passar mig utmärkt! Bered er på blixtar och dunder för det här är riktigt grym konst!

Mammabloggerska, underbar konstnär som tecknar med otrolig känsla.
SMÄM


Mycket uppmärksammad bloggerska och sjukt begåvad konstnär som chockar sina läsare med extremt vackra och detaljrika bilder.
BOKKEI



Ung konstnär som tecknar i alla kategorier. Detaljerna är så arbetade att man får kramp i fingrarna bara av att titta på det!
SUPERBUSEN

Är hon inte en av jorden vackraste, min kära vän Judit? Jag förundras varje dag över hennes utstrålning. Vilken tjej, vilken gudskvinna! Orden räcker inte till för att beskriva dig Judit Ahlin.



Här kan du kolla in hennes snygga blogg juditahlin.blogg.se

Temeldagen va det ja. Smaskens! Sen att det på detta inte blev någon träning idag är en annan sak... Tur är då att jag har ett springband! vilket jag i skam använder alldeles för lite. Måste rycka upp mig nu, min träning dalar. Kondisen är nere på pinsamt låg nivå. Tänd till nu Elli!

Har ni något tips om hur man gör en springtur lite mer rolig och något mindre smärtsamt? så skriv skriv skriv!!

**

Idag gjorde jag även debut på ung.nu. Där jag skrev om resan till Åre.

Lite tidsfördriv såhär in på eftermiddagen denna alledeles för tråkiga söndag.

Det händer inget här. Fy skäms! Har så mycket för mig om dagarna. Läxorna, läsandet, den eviga boven facebook.. Men så händer det ju lite extra roliga saker ibland också; idag fick jag baland annat besök av tre huliganer. Ett väldans jobb att hålla tre skrattandes killar på en lagom ljudnivå så här sent in på natten. Vårt överdrivet lyhörda hus stod oss ite till så stor hjälp heller. Men det var mödan värt för grymt kul va det.

För övrigt har det varit en helt okej lördag. Matchen mot Lamadjuret gick väl sådär hyfsat för mig, men en vinst kom alldeles lagom perfekt. Det behövdes verkligen. Sen har jag ju städat, som vanligt. Lite förgäves dock.. mängden av smulor är säkert fem gånger mer nu än innan min städning. Härligt.

Till sist för att glädja alla er som går och väntar och gnor och har er över att jag skriver så lite här (vilket borde vara måååånga... eh) kan tipsa att kika in på ung.nu på måndag. Där händer det visst grejer.

Så förfärligt vad dött det var här. Ojoj. Och jag tänker inte göra något åt saken heller. Inte idag. Kika in i morgon så ska du se att det har hänt grejer.