Jag saknar mina storasystrar idag
Jag svarar som jag brukar göra när du ringer så här sent,
när månen slickar natten och snarkningarna hackar
Du säger att livet krossar dig,
att huset släpper dig mot den hungriga gatan
Din sorg osar upp i min famn och jag säger åt dig att du ska bära den själv, precis som alla andra,
att du aldrig får sluta
Du säger att om jag inte fanns skulle du inte leva
Att du behöver mig för att inte andan ska fara ur din mun och ut i en rymdens viskning.
när månen slickar natten och snarkningarna hackar
Du säger att livet krossar dig,
att huset släpper dig mot den hungriga gatan
Din sorg osar upp i min famn och jag säger åt dig att du ska bära den själv, precis som alla andra,
att du aldrig får sluta
Du säger att om jag inte fanns skulle du inte leva
Att du behöver mig för att inte andan ska fara ur din mun och ut i en rymdens viskning.
Vågar mig ut. Långsamt. En för hastig rörelse och jag springer bort. Kanske för alltid. Men nu är jag här och än så länge känns det behagligt. Inte tryggt, bara behagligt.
Det luktar unken glömska och grönmöglad frihet. Ett och annat skratt ekar bland ramarna. Melankolin finner jag om jag rotar och bläddrar mycket länge. Men det känns onödigt.
Tänder ett doftljus och ställer den gula tulpanen i det vänstra fönstret. Flyttar den. Den hänger visset med sin långa hals.
Det blir bra för nu. Nuet. Måste fundera lite till först.
Tänder ett doftljus och ställer den gula tulpanen i det vänstra fönstret. Flyttar den. Den hänger visset med sin långa hals.
Det blir bra för nu. Nuet. Måste fundera lite till först.
Hittills har hawaii förvånat mig om och om igen. Det ser inte alls ut som jag hade tänkte mig, antingen är det för lyxigt och turistigt eller alldeles för smutsigt. Här finns extrem rikedom och extrem fattigdom. Här finns folk som undviker allt levande och drar sig för allt socialt och så finns det de som gör vad som helst för ett hej, ett samtal. Ett leende. Och så finns det North Shore. Som passar in precis i mina föreställningar om den här ön.
North Shore är local och inget vidare turistställe. Det är stället för den som föredrar det lilla. Där finns en gata med små lokala affärer, pitoreska coffeshops och en handfull ställen att köpa shaved ice, vilket för den delen är otroligt populärt här. Att köerna dit är lång är inte konstigt för det är stört gott. Stranden är inte den bästa men helt okej för ett dopp. Hawaii hittills har varit underbart men det var inte förns North Shore igår som jag blev förälskad på riktigt. Jag hade nästan lite ont i hjärtat i morse när jag tänkte på att jag kanske inte kommer dit så många gånger till innan hemresa.
Någonting fick tag i mitt hjärta där igår, som om någon tog en bit av min själ och kedjade fast den där och jag var tvungen att lämna den bakom för att åka tillbaka till property. Var det leendena hos människorna? Var det kaffet? Var det träden, palmerna, stranden? Var det atmosfären? Var det floden som vi paddlade oss fram på stående på paddelboards med sköldpaddor simmandes runt omkring oss? Var det för att jag trodde att jag drömde? Eller var det de trevliga människorna som var villiga att prata? Jag vet inte. Kanske var det inget. Kankse var det allt.
Hajking fick en helt ny betydelse för ett par dagar sen när vi tog oss ut i skogen för att vandra. Det hade regnat i två dagar så lera fanns et gott om. Vi halkade omkring rätt mycket och jag hann tänka många gånger att det inte var den bästa dagen att gå på hajk innan jag insåg att det hela var planerat. Vi SKULLE glida omkring i leran.
Vi tog oss ned för den gröna dalen, ned i floden. Strömmen tog oss med på en resa där gigantiska träd och vackra buskage höjde sig till höger och vänster. Vattnet var brunt och smutsigt och luktade jord. Det var precis som på discovery channel förutom att det inte fanns några alligatorer som simmade omkring med oss.
Efter att ha stannat vid en höjd i dalen för att hoppa och dyka tog vi oss tillbaka. Hade jag vetat vad som väntade hade jag nog inte tagit på mig mina nya shorts som numera är rätt bruna. Vägen tillbaka var våt. Den var lerig. Och den gick UPPFÖR. Leran täckte alla kroppsdelar och skrubbad många knän men den producerade mer skratt på en kväll än hela resan hittills sammanlagt.
Det är fortfarande så overkligt att vara här, naturen är så annorlunda, värmen är annorlunda. Människorna, annorlunda. Jag älskar det.
Vi fick sova förbi det dagliga morgonregnet idag eftersom vi har ledig dag. Inget på schemat. Ändå blir de här dagarna nästan de mest intressanta, eftersom alla blir så sjukt rastlösa. Att ta vara på tiden blir som en stress och alla virrar mest omkring i jakt på någonting att göra. Men jag ska nog vila idag, det har jag inte precis fått för mycket av hittills. Schemat är tajt och och kvällarna fulla av roligheter och sängen alltid för långt bort.
Vi lämnade området i torsdags och tog oss till Turtle Bay för att campa äver helgen. Solen sken när i åkte dit och vi satte upp älten och badade. Sen hann vi inte mer än kliva upp ur vattnet innan renet hällde ned. Gripande monsunregn, jag har aldrig sett något liknande. Och så fortsatte det hela kvällen, hela natten och hela nästa morgon. De flesta försökte sova kvar i sina hammockar utomhus men en efter en gav de upp och kom krypande till oss i tälten. Våta och kalla kröp vi ihop för att hålla värmen. Tälten läckte och min sovsäck var lika blöt som utsidan av tältet. Vi stannade inte länge nästa morgon. Så fort alla vaknat begav vi oss hemmåt. Jag har aldrg känt mig så genomblöt. Mitt hår, mina kläder, min väska, alla tält. ALLT var blött.
Trots att vi var ledsna över den inställda campingen var det så otroligt skönt att komma hem igen. Till värmen och till torra kläder. Till en säng att sova i. Hem. Det här är verkligen mitt andra hem. Min andra familj.
Alarmet ringde klockan tre, natten till onsdag och de tre timmarna av sömn jag fått kändes som ett skämt. Reslusten rasade i samma sekund jag vaknade och jag ville inget hellre än att få somna om och aldrig vakna.
När mamma två timmar senare vinkade av oss i incheckningen kändes allt som ett ännu större skämt, det var nästan skrattretande hur surrealistiskt allting var. Vetskapen om att jag inom loppet av 14 timmar skulle befinna mig i USA och där ag inte skulle sätta min fot i Sverige igen förns fem veckor.
Ett dygn har gått sen vi klev in i rummet på tredje våningen här på STNs högkvarter på Hawaii. Ett dygn och jag älskar redan de här människorna. Efter en vecka vid en lyxig strand och i en fin lägenhet är det en rätt stor omställning att komma hit. Här bor vi åtta tjejer i ett rum som är mindre än det och jag och Helene delade på i Florida. I rummet bredvid bor det sex tjejer och vi alla delar på en toa och ett kök. Vi har begränsade antal lådor och två stolar i köket.
Trots att Hawaii klassas som ett av de mer glamorösa resmålen finns det en stor nöd och fattigdom här.
Idag var vi på FTH som står för Feeding The Hungry som är ett arbete där stn sträcker sig ut till de allra fattigaste.
FTH sker varje Onsdag och Torsdag och då kommer hundratals människor som inte har råd att köpa mat för att stå i kö och sedan få så mycket mat att de knappt orkar bära det. Och jag överdriver inte, vissa lägger till och med tillbaka saker för att det blir för tungt. Maten kommer som donationer från privatpersoner och olika företag. Folk GER alltså bort all den maten. Det är riktigt häftigt. Vi laddade upp maten i ett stort berg och delade sedan ut den.
Det är alltid kul att ge men jag tror aldrig någonsin det har varit så roligt som det var idag. Alla blev så glada för maten! Vissa blev så glada att de inte riktigt visste vad de skulle göra. De bara skrattade. Jag skrattade med dem, jag kunde ute sluta, deras lycka fastnade som olja på mina händer och allt jag tog i efter det blev infekterat. Välsignelse.
Nu är klockan snart elva och det känns konstigt att klockan är elva i Sverige också, fast på dagen. Jag har en fet jetlag och har somnat två gånger under bloggandet nu så jag ska nog sova. I morgon ska vi till stranden, jag är så förväntansfull!
En stol och en filt på altanen och det blir alldeled för mysigt. Det luktar friskt och kallt men ändå fuktigt, så där som bara en för tidig sommarkväll kan lukta.
Jag är varm och allt annat kallt.
Ljuset inifrån husen får det att se helt kolsvart ut ute och jag stör mig lite på att mörkret ser så mörkt ut men känns så ljust. Som om kvällen bara luras. Och för en sekund känns allting fel, och jag känns malplacerad. Men sen kommer regnet och jag kan inte tysta min själ. Det regnar lite mindre och lugnare nu än förut, men det regnar och alla mina sinnen slapnar av. Det regnar över min törstande själ och på några sekunder tappar all musik sin melodi. Den känns plötsligt fånig och sne. Tonerna förlorar greppet om hela omvärlden och faller ner i en djup grop.
Sitter i skolan men tänker på igår. Igår var en dålig dag men en bra kväll. Dagen var mest en massa stress och ensamhet på jobbet. Men kvällen var fridfull och vi var i korskyrkan tillsammans med ng-Uppsala. Jag kom sent och ironiskt nog hade det lagats hamburgare åt alla. Som om jag inte hade fått nog av hamburgare under mitt 9,5 timmar långa arbetsplats på McDonalds. Som om de ville retas. Men inte visste väl de!
Sen kom tiden ikapp och jag ville inte åka hem. Ville aldrig. Men bilen gick och jag med och så blev det en BRA kväll.
Hatar stressen
Som kommer utav pressen
Som kommer från oss själva
Så vi skyller på en annan
På två, tre, på fyra andra
På varandra
Allas fel
Jag vill inte stå till svars
Men klaga du, klaga jag
Så får vi se en dag
Då du är halv och jag är hel
Så är det ändå inte pressens fel
Att vi skakar som små barn
I alla situationer
Papper till höger och pappret till vänster. Några papper på andra sidan rummet för att matte är fullständigt obegripligt. Där framför mig ligger fyra fula pennor av vilka bara en fungerar.
Jag skriver med bläck, bara för att jag kan. Bara för att jag är hemma från skolan idag. Bara för att slippa sudda.
"Flytta dig närmare mig nu", sjunger någon i högtalaren. "Jag måste få veta vad du tänker på." Vill vi inte alla det?
Tiden står still.
Skoja det gör den inte. En svart temugg i min hand har förlorat sin värme, sin smak, innehåll. Den luktar fortfarande lite men jag kan inte påstå att lukten är vidare behaglig. Tänker att det är lite med muggen som när man dör, fysiskt eller själsligt. För man kan dö ibland. Man blir kall, hård och luktar illa. Behåller dock en liten skvätt vätska i botten som alltid har en underlig färg och som man aldrig vill dricka upp.
Fyller koppen igen, med nytt hett vatten och två påsar jordgubbste. Det är skönt att leva. Om så även med en täppt näsa och en gräslig förkylning, så är det SKÖNT att leva.
En fot, en brunn
Du är nästan i min mun
Kryp närmre nu,
Allt sus blir till brus och du slutar skaka
Slutar andas
Luta sig tillbaka
En stjärna fryser
Ett hjärta nyser
Alla är vi små i ögonen hos en större
Salen var inte mörk när vi klev in, den blev det sen. den var inte så befolkad, det blev den också sen. Det låg en förväntan i luften jag inte kan förklara. I Draculas klor, jag tror vi satt fast där redan innan ridån gått upp. Ett hårt grepp, aningen vasst.
Det luktade ingenting och jag tänkte att det var tur att scenen var så långt bort för annars kanske vi hade känt lukten av nervositeten som jag formodar att varje skådespelare känner inför en föreställning.
Den var mjuk till en början, pjäsen, lite för bekant. Sen kom Jonathan in och hans blick sa mer än ord kan göra. Borrade sig in och förbi och jag undrade hur den kunde vara så tom och fylld på samma gång.
Den två och en halv timmes långa föreställningen trotsade tiden och allt för snart reste vi alla på oss och lämnade salen. Känslorna blandade, känslor av illamående och tyngd men även av förundran och ömhet.
Jag är alltid i min egna lilla värld efter något sånt här. Gillar att befinna mig där ingen annan skulle förstå ett enda ord av vad jag tänker.
Bussen rullade så småning om in på stationen och jag slog mig ned .på en baklängesstol. Ploppen låg fortfarande i fickan, och drickan i väskan, tillsammans med boken och hörlurarna och allt annat jag kunde roat mig med under min halvtimmeslånga resa. Men jag kunde bara sitta där tyst. Överväldigad. Lätt värt pengarna.
Det luktade ingenting och jag tänkte att det var tur att scenen var så långt bort för annars kanske vi hade känt lukten av nervositeten som jag formodar att varje skådespelare känner inför en föreställning.
Den var mjuk till en början, pjäsen, lite för bekant. Sen kom Jonathan in och hans blick sa mer än ord kan göra. Borrade sig in och förbi och jag undrade hur den kunde vara så tom och fylld på samma gång.
Den två och en halv timmes långa föreställningen trotsade tiden och allt för snart reste vi alla på oss och lämnade salen. Känslorna blandade, känslor av illamående och tyngd men även av förundran och ömhet.
Jag är alltid i min egna lilla värld efter något sånt här. Gillar att befinna mig där ingen annan skulle förstå ett enda ord av vad jag tänker.
Bussen rullade så småning om in på stationen och jag slog mig ned .på en baklängesstol. Ploppen låg fortfarande i fickan, och drickan i väskan, tillsammans med boken och hörlurarna och allt annat jag kunde roat mig med under min halvtimmeslånga resa. Men jag kunde bara sitta där tyst. Överväldigad. Lätt värt pengarna.
