EN BERÄTTELSE, EN VERKLIGHET,
NÅGOT ATT TÄNKA PÅ.
DET KANSKE SER TRÅKIGT UT, MEN DET ÄR BRA LÄSVÄRT.
Jag tänkte skriva om ankan som kom och hackade på min fot idag eftersom det var det mest intressanta som hände på hela dagen. Men så blir det inte, för något hände på busshållsplatsen i stan. Här ska ni få höra:
Jag sitter på bänken, helt fastklistrad i boken. När jag lyfter huvet och försvinner från fantasins värld ser jag att en kille sparkar iväg en gubbes telefon och sluddrigt skriker något som: "Det är förbjudet...!"
Hastigt plockar gubben upp sin telefon och börjar med darrande fingrar knappa på den. Han avbryts av ännu en spark som träffar honom i sidan, och mobilen flyger iväg ut på gatan. Han får åter igen en spark, denna gången i magen. Alla vi runt omkring gapar och undrar. Jag fattade inte vad som hände förutom att gubben desperat ropade efter någon som kunde ringa polisen. Där stod vi, chockade och rädda. Ingen hade telefon, bara jag. Jag kramade den hårt i högerhanden.
Den galna mannen stod några meter från mig och jag förmådde inte ens att lyfta telefonen. Jag var livrädd. En yngre kille lite längre bort plockade efter ett tag upp sin mobil och började ringa, men snart kom den galne mannen springandes också mot honom och även den killens telefon flög i bitar.
Mannen sprang iväg. Försvann runt hörnet.
Gubben som blivitattckerad skakade och stod chockad kvar.
Tydligen hade den utländske mannen kommit fram till gubben och frågat om 2kr, vilket denne gubbe inte hade på sig. Sedan hade han frågat varför gubben fotade honom. Den oskyldige gubben hade svarat att han bara tog kort på blommorna och genast var mannen på honom.
Nu i efterhand funderar jag på vad som flög i mig, varför i hela världen plockade jag inte upp min gripandes mobil, gick lite åt sidan och ringde, eller vad som nu krävdes.
Det är lätt att tänka så, speciellt utanför situationen när man sitter helt beskyddad från omvärlden.
Att "om det nån gång händer mig då ska jag minsann...." eller "jag skulle ringt på en gång, jag!"
Visst, så tänkte jag också.
Men då, när det hände så kunde jag inte ens tänka. Jag vågade inte ens ringa. Inte de runt om mig heller.
Men om det händer något liknande i framatiden, om någon utsätts på sättet som gubben gjorde idag, så ska jag tänka på den här dagen, tänka på hur jag ångrade mig efteråt för att inte ha agerat.
Då ska jag ha redan ha bearbetat mina tankar, gjort upp en plan, så att vi som står i närheten tillsammans ska kunna stoppa det. Tillsammans få galningar som den här mannen fast. För dom kommer undan, allt för många av dem. Polisen kan inget göra, för att vi rutn om inte gjorde något från allra första början.
Jag tänker på vad som står i Bibeln i Lukas 6:31 att
"Allt vad ni vill att människor skall göra er, det skall ni göra dem."
Det handlar om att våga, våga vara lite obekväm för någon annan. Våga samla ihop människorna runt om och säga "kom igen vi hjälper honom tillsammans". För om det var jag som blev attackerad, om jag var den där stackars gubben, då hade jag varit så tacksam att någon sa ifrån och hjälpte mig.
