Fick klagomål om att jag inte tagit hand om bloggen på sistone. Men vad ska jag säga, påsklovet tog mig med storm. De var så när som sommar i luften och våran mysiga och näst intill vindstilla altan på framsidan var mycket uppskattad. Gassade under solens smekning tills jag blev alldeles röd om stjärten. En av mina många ovanor, klarar inte av att ta det bit för bit och få en jämn bränna. Man får ju slå till när solen väl kikar fram bakom molnen, sen får man väl skylla sig själv om man inte har några ben kvar efter.. Men det är en annan femma.

Förutom att jag suttit och kladdat på två nya tavlor under lovet (vilka nog kommer upp inom kort) förlorade jag mig själv i min bok: "Mellan Raderna". Den har bokstavligt talat klister på sidorna och som är tusen gånger roligare än första anblicken tillåter den att verka. Hett tips för en ljummen sommarkväll! Har dock inte läst ut hela men de allra sista kapitlen stoppar jag nog i mig innan läggdags om jag har tur.

Så för att sammanfatta.. Jag är tillbaka!


Rastlösheten har alltid följt mig som en mörk skugga under livets rutt. Hur mycket jag än försöker med att sysselsätta mig, läsa en bok, hoppa på stolen, brottas med syrran, hoppa på en stol igen... så sitter jag ändå där och petar i smulorna när eftermiddagen drar sig mot sitt slut. Kroppen är trött, huvudet är tomt och trots att musiken spelar på högsta volym kan jag inte få bukt med den ekande tystnaden som tycks slå lock för mina öron.

Den där bubblan av rastlöshet som attackerar så fort en liten lucka av fritid ger ifrån sig en glimt hade jag tänkt spräcka med ett jobb till sommarn. Känns som en bra idé, zombie-elli står vi inte ut med en sommar till.
Tills dess får jag se till att packa schemat fullt av roliga kvällar. Hade tänkt att följa upp gårdagens trevliga kväll tillsammans med fint sällskap med ännu en dunderkväll i Slavsta.
Efter tre timmars plåga och pina glimtar vårens varma färger i en ljusare nyans nu även på mitt huvud. Syns inte jätte bra, bilden visar en mörkare färg än i verkligheten, men men..
Risken att ta fel på mig och syrran nu är alltså större än tidigare. Kolla lite extra noga innan du hugger tag i henne, eller om det är jag, vem vet.

Fick ha en sån där jätte baby-mössa på mig. Ursnyggt inte sant? Kanske tar den till skolan någon dag, vi får väl se..


Det krävs minst en ångestfylld timme innan man har skalle nog för att ta på sig joggingskorna och kliva ut genom ytterdörren. Minst.
Lunkar långsamt gatan fram. Vårens ljumma andedräkt smeker lätt mitt ansikte. Solen kikar fram bakom molnen och värmer upp mitt frusna hjärta. Rätt som det är når en förskräcklig mening mitt öra. "Det är alldeles för varmt ute" För varmt!! FÖR varmt! Nej vet hut, här har vi gått och frusit arslet av oss under overkligt långa och kalla vintermånader. Ohyggligt kallt har det varit. Men nu är det för VARMT! Skärpning! Kärlekens månad har anlänt med all sin prakt, årets bästa månad. Låt oss nu, kalla och stela som vi är, få tina upp tillsammans med den.


Kom helt av spåret om tankspriddhet jag var inne på för några dagar sen. Tar upp det igen alltså.

ULLA SKULLE TANKA
Bor på landet och skulle åka för att tanka. En mil till bensinstationen. Väl där går jag in i affären för att handla, när jag ändå är vid en affär. På hemvägen tar bensinen slut.
Ulla, Kalv.

Ett typiskt fenomen. Man har något viktigt i sikte, t.ex., nu ska vi tanka. Framme. En sidosväng skadar väl inte, jag kan ju slå två flugor i en smäll. Och där, mina vänner, och kära tankspridda, tar de inre sinnets funderingar vid och man är fast.
Professor i klinisk neurofysologi, Lennart Widén uttryckte sig i saken att: "Tankspriddhet. Det är mycket bra. Det är en förmåga att skärma av sig och fokusera på den inre verkligheten" Så den grad, kan tilläggas, att vi ibland glömmer den yttre verkligheten. Glömmer vad vi har i åtanke för att vi helt enkelt sugs in i en bubbla av problemlösningar och grubblerier. Eller helt enkelt vanliga vardagssysselsättningar. Ibland räcker det med att någon kommer fram och småpratar lite med en och vips så har tankarna bytt bana och så är man på väg och ta en fika med soppåsen i handen.

Ofta, ja alltså varje morgon då, springer jag 70 varv från huset till bilen, bilen till huset, till rummet, toan, rummet, köket, rummet, tvättstugan, rummet, rummet, rummet för att få med allt som ska med. Mobil, busskort, jaha juste väskan ska med också, men vart är boken, jag la ju den här..., nyckeln också. Vänta min klubba!! Jag måste ta och uppmuntra min mamma lite mer för att hon står ut med mig varje morgon.
Hon brukar säga att jag ska lägga i ordning allting kvällen innan. Men det brukar jag glömma..



Måste bara tipsa om den här låten. Till alla er rockfantaster som vill koppla av en stund till rocken med det bästa budskapet; här ska ni få se.
Skillet är en kristen rockgrupp med riktigt skönt sound och sjukt bra texter. Titeln säger allt, se här bara: "Better Than Drugs". Bra va! Det är vanligt, speciellt inom kändisvärlden, att man när man mår dåligt söker sig till droger och alkohol. Här sjunger de om något som är tusen gånger bättre, Gud. När livet suger och det är kallt ute, när allting rasar eller när gråten bultar inne i magen så finns vår Gud där med en öppen famn, alltid redo att ta emot en skakad själ. Vad som än har hänt, hur mycket man än har strulat till saker och ting, strömmar det alltid tonvis av kärlek från Honom. Det enda man behöver göra är att säga "Jesus kom, jag behöver dig" så är han där med en bamsekram omöjlig att jämföras med. Skönt att vi har en Gud som älskar alla oavsett vad.

Ta nu och lyssna på den här.
Gillar när pastorerna är på helspinn på fredagskvällarna. Anthon som studsar omkring och drar skämt som får oss att kikna av garv och samtidigt lyckas få med de djupa budskapen som träffar rakt in i hjärtat. Han är alltid glad till sinnes och har himla mycket energi. Igår fick vi en tur vi bakom kulisserna och jag kunde förstå varför:

Hebr 1:9
Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder.
Jag är där igen. Nära på att missa hållplatsen för att ha försjunkit in i en mystiskt värld full av olösta gåtor. Jag är Daniel igen. Långsamt driver jag omkring på barcelonas dunkla gator i nattmörkret. Bea är med mig i natt, vi går tysta och förväntansfulla fram och klappar med det stora kalla lejonhuvet mot porten. Vi står nära och spänningen ökar. Porten öppnas, Isaac suckar, som vanligt. Kallar mig galen och släpper in oss. De Bortglömda Böckernas Gravkammare lika mörk, lika vacker och lika mystiskt som förut. Vi kliver in i labyrinten för att snart försjunka in i hylla efter hylla med urgamla böcker, döda men ändå levande. Så vackra. Bussen svänger åt höger, de hårda pärmarna stängs långsamt, med mig kvarglömd där inuti.
Ni får kommentera lite nu och då. Lovar.
Första april, dagen man inte ska lita på folk. Eller i alla fall inte på mig. Jag älskar verkligen den här dagen, då det är fullt tillåtet att skoja på andras bekostning. Något som inte är lika populärt de andra 364 dagarna på året. Lyckades lura i min kära Cornelia att plattången fattat eld i fönsterbänken och papperna runt om för att jag glömt den på hela dagen. Sen så låter det ju inte så osannolikt att en sån sak skulle kunna hända hos mig, men det är en annan sak.


Förväntade mig faktiskt ett skämt från skolan idag. De brukar vara ganska finurliga den här första dagen i fjärde månaden. Ibland får vi helt plötsligt håltimme och ett jubel bryter ut i korridoren men avbryts snart av en skadeglad lärare. Ett år delades det ut godis i matsalen. eftersom vi var fullt medvetna om vilken dag det var skrattade vi morskt och tyckte vi var mäkta smarta som inte gick på den lätta. Man är ju inte dum liksom... Det visade sig sedan att det hade på gått ett livs levande godisregn i matsalen under lunchrasten. Skrattar bäst som skrattar sist...

Det här med post-it lappar är inte en så smart uppfinning som den låter som. Visst, att kunna hänga upp dem vart som helst och ta bort dem utan att de kletar är alldeles genialiskt. Det svåra ligger i att faktiskt komma ihåg vart man hängde dem eller att helt enkelt läsa dem... Lapparna finns i så gott som varje hus och används effektivt. Även i mitt rum kan man hitta dessa lappar i alla möjliga färger. Dock används de inte så effektivt som man skulle kunna tro. Varför? Tänker du, det är superbra! Nej, sanningen att jag helt gett upp hoppet om dessa små förvirrande papperslappar som är för små för att ögat skulle lägga märke till dem i förbifarten. Jag kan inte förneka att det hänger såndana lappar lite här och var i mitt rum, i ett desperat försök hamnade de till och med på Elvis. Inte för att det blev så lyckat då...
Jag brukar dra den där "påminn mig om att jag skriver upp detta". Tyvärr finns det inte många som orkar lägga särskilt mycket energi på allt jag ska komma ihåg. Uh.
Och det här med att knyta ett snöre runt fingret, jag menar, vad är meningen? För det första så blir det en hejdundrans massa snören och för det andra så skulle man ju ändå inte komma ihåg vad det nu var man skulle komma ihåg.

Nej, jag har inte riktigt någon bra lösning på detta dilemma än. Försökte med tips från boken att skriva många lappar men samla dem på ett ställe. Men jag glömde bort var jag hade lagt dem. Eller ett annat tips att lägga alla viktiga saker i en låda där de alltid ska ligga. Sen gäller det ju att hålla reda på lådan också..

VITTNESMÅL:
Idag när jag skulle åka till skolan glömde jag mobilen. Jag sprang tillbaka och hämtade den men när jag kom till busshållsplatsen igen upptäckte jag att jag hade glömt busskortet också. Jag sprang tillbaka ytterligare en gång och när jag kom upp visade det sig att jag hade låst mig själv ute, eftersom jag lagt nycklarna där jag hittat mobilen. Ringde låssmeden som kom och öppnade. När det väl var dags att gå igen så glömde jag mobilen hemma i alla fall.
Öyvind, Solna.

Blev själv utelåst idag. Glömde hämta nyckeln från mamma. Min egen nyckel låg nämligen kvar någonstans på golvet i Allianshallen.


I julas fick jag en bok i present av min mamma och pappa som heter "Handbok...för Tankspridda"
Många kallar mig glömsk, eller slarvig men jag tycker att Tankspridd låter mycket proffsigare och så slipper jag ju rabbla upp en lång rad av egenskaper som ändå ryms i ett ord.

Handboken är en mycket bra present, kanske den bästa någonsin. Den har inte bara fått mig att skratta byxorna av mig utan har även visat för mig att jag inte är ensam. Att det finns en hel hop av tankspridda ute i samhället, vissa mer än andra. Visserligen finns det en handfull sådana även i min närmre krets men det är inget vi har tagit upp i diskussion. Det är kanske inte något man skryter om i första taget.
Hur som helst så lär boken ut hur man ska hantera sin tankspriddhet, inte ta bort den, hantera den. Med det menar jag bland annat att lära sig hitta de miljoner saker man förlägger dagligen under sina inre grubblerier. De kan hamna lite överallt, i/under/inbäddad i/på sängen, på toan, i bilen, i kylskåpet, i en låda man är helt säker på att man inte har öppnat. M. fl. Ofta är det viktiga saker som går uppi rök också, som nycklar, pengar, MOBIL, glasögon och så vidare..Men även kläder och skor. Hur nu saker som dem kan hamna i kylskåpet får ni själva fundera över. 
Det vanligaste man säger när en sak är borta är att "jag har glömt" och det leder oss fram till det första som kännetecknaren tankspridd och som kan tolkas från namnet. Vi glömmer. Eller rättare sagt har aldrig vetat eftersom vi var djupt inne i våra tankar och funderingar på lösningar när mobilen hamnade under handfatet i en jag-tar-den-sen reflex.

Jag skulle kunna sitta hur länge som helst och berätta om allt som händer mig och andra tankspridda dagligen. Bland annat om hur jag, med huvet kvar på innebandyplanen, lyckades gå in i fel bil idag.. men det får bli en annan dag då klockan rör sig långsammare.

I stället ska jag be dig vara uppmärksam på kommande inlägg som kommer innehålla det viktigaste inom tankspriddhet. Bland annat lite tips för att klara vardagen och ett och annat tokroligt vittnesbörd från folk runt om i Sverige.

Kunde inte somna ordentligt igår. Dels för att det eländiga täcket gled upp och svepte in ton av kall luft i min varma bubbla så fort jag rörde den minsta av mina tår. Dels för att jag inte riktigt lyckades ta mig tillbaka till verkligeheten efter att ha slukats in i en bok så fångande och mystisk att man nätt och jämt glömmer bort sig själv. Jag upphörde att existera för ett tag. Glömde allt, blev någon annan.

Jag hette Daniel. Jag var sexton år och bodde i Spanien. Trasig och slagen, insida som utsida, vandrade jag Barcelonas spökande gator fram. Natten var kolsvart och kuslig. Kläderna var blöta och tunga och jag skakade av köld.
Hjärtekrossad och blåslagen erinrade jag mig föriktigt den okända mannen som hotat mig tidigare i natten. Minnet av hans blixtrande eldögon skar som en kniv genom mig. Jag kunde känna hans läderansikte snudda lätt vid mina fingertoppar. Jag rös.
Andningen blev allt tyngre och jag kämpade mot paniken som pressade sig uppför min strupe. Jag drog handen genom mitt blöta hår. Det var ovanligt långt för en kille for en tanke genom mitt huvud. Jag kände en gång till, håret var torrt nu. Snabbt förde jag handen nedåt min kropp. Kläderna var också torra. Blicken flackade fram och tillbaka i mörkret men fångade inte upp några föremål. Paniken bultade i mina öron och jag famlade i luften efter något hårt att drämma i huvudet på främlingen men möttes snart av ett bedövande slag rakt över underarmen. Chocken stillade mitt sinne för några sekunder och i tystnaden viskades ett namn fram, knappt hörbart. Det var en tjejs namn. Ett bekant namn. Jag kunde inte komma på kopplingen och det gjorde mig illa till mods. Där var det igen. Ellinor.

Jag har en vän. Hon är overkligt vacker, underbart snäll, sjukt rolig och guldvärd. Vi ses inte så ofta. Ante alls ofta. Det är hemskt egentligen att vi låter det gå så länge mellan varje träff. Våra hus är dryga två kilometer från varandra och ändå tar det månader innan vi tillslut får tid för varandra. Dessa stunder i alla fall, som jag spenderar med henne är några av de gladaste stunderna i mitt liv. Killar, håll er borta! Hon är min.
Avnjuter en alldeles för lång sovmorgon. Börjar 11. Har till och med hunnit städa. Skön-t.
Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land,
där små citroner gula, de växa uppå strand,
där näktergalar drilla
allt uti dalen stilla,
och snäckorna så röda, de lysa uppå sand.



Idag kände jag för första gången i år den där riktiga vårkänslan. Inte den pirrande, kittlande som gör att man vill hoppa runt och tjuta, utan den som kommer före. Den som är frustrerande jobbig och lite äcklig. Den som kommer den där dagen då man kommer ut ur någon slags bedövande vinterkoma och upptäcker att man går omkring med på tok för mycket kläder. Ögonen öppnas upp igen och runt omkring märker man att folk har lämnat vinterjackan och de stora varma kängorna bakom sig. Vart man än vrider och vänder sig blandas glänsande skinnjackor med våren vackra färger. Har man turen med sig kan man till och med se en och annan t-shirt (med ägare) strosa omkring helt obedrövad. Den jobbiga känslan kommer först när man inser att man är den sista i hela Uppsala att upptäcka vårens varma andedräkt. Att man är den enda som fortfarande går och kånkar sig med en tio kilo tung, masugn på överkroppen.


Jag kom till insikt idag om hur jag alltid gör saker i sista tid och drar ut på allt intill sista möjliga sekund. Vare sig det gäller kläder som ska köpas eller att läsa klart den pågående sidan i boken innan dörrarna i bussen stängs och det blir en extra hållplats motionrunda. Detta är ett vanligt fenomen bland oss männiksor har jag hört. Skönt, då är jag inte ensam. Vad det beror på sedan, får vi fråga Gud om. men ibland är vi alldeles önödigt korkade kan man tycka.