Det här med utvecklingssamtal har alltid varit lite skrämmande. Inte bara för mig, vi är många som under våra år har skakat tänder, händer och kinder flera dagar innan vi ska ställas mot väggen och tyst se på när hela våra liv breds ut i en slags dom, på ett tunnt, matt pappersark. Krävande föräldrar eller ej, det är en tuff timme. Man är på helspänn och ibland leder det till många tårar.
Med tiden har det blivit lättare att hantera nerverna, det är inte riktigt samma känsla. Inte riktigt samma plågande tryck i magen. Den dog bort någonstans på vägen i och med att jag hittade mig själv. Det mesta av mig i alla fall. Resten återstår att finna. Kanske är det så att det inte finns lika mycket att oroa sig för längre. Eller så är det bara så att kunskapen om vad som är viktigt i livet och inte har hjälpt till att sålla bort och nonchalera det som skapar onödiga strider i sinnet. Problemen är färre nu, kanske lite större och mer betydelsefulla, men färre.
Nu har jag haft mitt absolut sista utvecklingssamtal i grundskolan. Det är över. Finito. Och det bästa är att jag inte fruktar en smula för de kommande samtalen i gymnasiets värld. Jag har ju 10 års erfarenhet. Nu får det räcka.
Med tiden har det blivit lättare att hantera nerverna, det är inte riktigt samma känsla. Inte riktigt samma plågande tryck i magen. Den dog bort någonstans på vägen i och med att jag hittade mig själv. Det mesta av mig i alla fall. Resten återstår att finna. Kanske är det så att det inte finns lika mycket att oroa sig för längre. Eller så är det bara så att kunskapen om vad som är viktigt i livet och inte har hjälpt till att sålla bort och nonchalera det som skapar onödiga strider i sinnet. Problemen är färre nu, kanske lite större och mer betydelsefulla, men färre.
Nu har jag haft mitt absolut sista utvecklingssamtal i grundskolan. Det är över. Finito. Och det bästa är att jag inte fruktar en smula för de kommande samtalen i gymnasiets värld. Jag har ju 10 års erfarenhet. Nu får det räcka.
