Så där. Då var ännu en sommar avklarad. Eller ja, avnjuten. Sen var det ju det där med att kunna slappna av på sin semester..
För ovanlighetens skull har jag, mellan jobbpassen, suttit mycket hemma själv. Bara suttit. Försökt göra det som alla andra verkar göra; njuta. Men jag har insett hela den här grejen med att njuta av semestern är bra överromantiserat. Helt bortom gränserna överdoserat med förskönade ord och för skarpa instagram-filter. Var finns egntligen lugnet. Tror jag kände mig mer avslappnad i smutsen på festivalen frizon än en enda av mina svenska sommardagar jag försökte mig på med en bok i solen.
Så det kanske ska bli lite skönt ändå att börja skolan igen. Få lite struktur i vardagen. Ha snäppet för mycket att göra och känna sig "nyttig" i stället för bara "avslappnad".
Men skolan kommer ju alltid vara skolan, och sommar alltid vara sommar. Och skolan kommer aldrig vara lika uppskattad som sommaren. Av någon dum anledning för skolan är vettig och sommaren dess motsats.
Hur som helst så tror jag innerligt på att tvåan kommer att vara ett mer givande och inspirerande läsår än ettan har varit. I vilket fall så kommer jag vara det. Mer Givande och Inspirerande.
Tre dagar i någon annans stad. Tre dagar i någon annans hus, någon annans rum, soffa, kök.
Tre dagar med tre ombyten.
Tre dagar med regn och rugg men tre dagar med ett hjärta fyllt av hopp och glädje.
Jag var tre dagar i småland med en underbar vän. Men jag kände inte för tre sekunder att jag inte var hemma.
Vi såg på tre filmer och åt tre sorters meloner. Jag fick tre blinningbett och vi hade tre djupa samtal. Jag var fyra timmar i hennes hus utan henne och önskade hundra gånger att jag inte skulle behöva åka hem.
Sedan bakade vi tre olika muffins och åt dem på bryggan. Och det regnade men vi badade ändå.
Sävsjö heter staden och Ellen heter tjejen.
Nu är jag hemma och är evigt tacksam. Det var vi två mot världen i tre dagar. Vi två. Nej, vi tre. Jag, Ellen och Gud.
Tar ett par sommarlovsveckor för mig själv och det är skönt. Regnet släpper sina tårar dagligen och jag inspireras av bra böcker. Jobbar en hel del och har mysiga filmkvällar med soffan som bästa vän. Igår var jag i Knivsta av någon anledning. Lät tåget föra mig förbi uppsala central och lät fötterna ta mig dit de själva ville.
Snart är det konferens och det känns mer än skönt. Då finns Gud bara där, man kan nästan ta på hans nåd och kärlek. Han bara finns där varje sekund och det är det absolut bästa som finns.



Inget mer än en typisk vanlig sommarkväll. Försöker komma i takt med musiken. Anstränger mig för att få våra andetag att hitta samma rytm. Inget passar . Hjärtat för snabbt, för långsamt och jag tänker att det är mitt fel. Att det är något seriöst fel på mitt pumpande hjärta som inte kan finna en vettig balanserad slagrytm i vardagen.

Musiken känns kantig, malplacerad och texten känns utstött. Stulen. Stulen från rytmen av någon annans hjärtslag. Den är urgröpt och framkrystad ur någon annan eländig människas allra innersta kammare. Den man måste gå genom mörka dimmiga kalla korridorer för att finna. Den som vi andra spikar igen med färska långa brädor och virar sjuttio varv icke-rostande kedja runt, hänger fetaste låset på och säkrar med tre rullar silvertejp.

Solen lyser på mina armar som ser alldeles glänsande gyllenbruna ut i kontrasten av de färglösa vinterbenen
och för en sekund får vi till det, musiktonerna, den torra sommarkvällen och jag. En sekund av sammanflätad lycka. Sammanflätad sorg. Sammanflätad längtan. Och armarna blir allt brunare, benen allt skörare.

Och så är sekunden borta. Bortblåst med den vind som inte existerar på min framaltan. Den bultande rytmen inom mig fortsätter sina envisa slag innanför min bröstkorg som om den där sekunden inte hade påverkat mig alls. Och jag längtar. Jag längtar och längtar och längtar. Jag längtar som aldrig förr. Längtar efter det som jag inte har men som jag hade, efter det som jag inte hade men som jag inte heller har. Jag längtar efter det som bara är en suck bort men tar en hel livstid att nå. Och den längtan upphör inte. Den kittlar mig mjukt på insidan. Fram och tillbaka. Tills jag får skavsår. För det kittlar bara på samma ställe. På samma gripande punkt. Och det värker. Fy vad det värker.

Och jag undrar om jag inte ska ta och göra någonting vettigare av den här sommaren än att sitta i solen och bara känna.
Håller mig lugn på nåt sätt ändå i trängseln på tåget bland människor
Under en himmel grå
Och jag väntar, väntar och väntar igen
Kanske en himmel blå
Ovanför himmel grå
Kanske en himmel blå
Ovanför himmel grå

- Jonathan Johansson
Sitter i solen, på en obekväm solstol som legat nedpackad och väntanades hela vintern. Den är täckt av mjuk spindelväv. Boken i handen. Min helg börjar idag. Mamma har köp sugrör i fyra olika färger. Solen bräns. Nu får jag det alla andra en gång fick.
Myser lite med pegasen och förundras över den vackra poesin jag matas med. Orden berör mig djupt och även fast jag inte vill erkänna det så blir jag smått frustrerad över att det inte var jag som skrev den där dikten. Att det inte var jag som formade meningarna på det där tilltalande sättet och att jag alrdig får ur mig mig orden på ett sådant enkelt men fylligt sätt. Jag läser den en gång till och en gång till. Ska jag kanske fästa upp den på väggen? Nej, det är kanske lite väl naivt. Och då skulle jag ju behöva klippa i min fina skoltidning.
Pannkakslukten fyller hela huset nu. Den är ljuv. Mjuk. Får mig att må så där extra bra. Det är som att jag är fem år igen. Fem år och helt galet förälskad i pannkakor. I dess runda form. I den milda doften, den lite feta ytan och hur den kan bli nästan lövtunn men ändå smaka så gott. Fem år och världen ligger i mina händer. Fem år och överallt finns bara ljus. Det värsta som kan hända nu är att maten tar slut.
Påskmat till frukost. Påskmat till lunch. Till mellis. Middag. Småkäk. Kvällis. Jag tror det är påsk.
Tappar lite av skrivarförmågan när man mår bra. Det är något i dalarna som sätter sprätt på fingrarna. Som om det vore den hemliga ingridiensen, den allra sista tillsatsen för den perfekta själakakan.
När man bara mår blir skriveriet blaj, tråkigt. Ointressant.
Den här dagen. Går. Mig. På. Nerverna.
Tar en dag och bara är. Låter stillheten stjäla mig och flyttar inte på chokladskålen som står lite för nära. Slutar tänka. Låter Laleh spelas på datorn och plockar fram ritboken. Idag ska jag bara lyssna. Bara andas. Bara finnas.

Tycker det är lite okej att vara stolt ett tillfälle som detta. Bild från övningen till modevisningen.
Har ni känt någon gång att ni inte kan välja? Eller mer att ni inte ens är riktigt säkra på alternativen. De är så suddiga, flyter liksom in i varandra på något sätt. Tillslut är det svårt att skilja på känsla och vilja. Känsla, vilja eller tvång. Eller kanske press. Press att välja någonting man egentligen inte vill. Kanske tror jag att jag vet vad jag vill, kanske inbillar jag mig alternativen men ser dem ändå bara på avstånd. Ser bara konturerna men förstår dem inte helt.
Nog med skitsnack.
Igår var jag modell. Mannekäng för en dag. Hjärtat slog hårdare än jag trodde det kunde göra inför den första visningen. Det var innan jag insåg hur onödigt det var att agera så barnsligt nervös. Jag njöt av att gå där upp på catwalken. Det var som om jag hade en särskild makt över publiken. Även fast jag inte unnade dem så mycket som en blick var de ändå mina förslavade. Mina undersåtar.
Jag vet, jag spelar totalt över rollen. Men det var verkligen mäktigt på catwalken.

Fick en lyckokaka idag. Den skulle tydligen förutspå mitt framtida yrke. Är lite skeptiskt dock. Biomedicinsk analytiker känns inte riktigt jag. Men men om ödet säger så......
Klassrummet är tyst. För tyst. Sådär tyst att det kryper i hela kroppen och man vet inte vad man ska ta sig till.
Endast några dova knapptryck bryter tystnaden. Klickande ljud från fingrar som förbjudet dansar över tangentborden. Knappljuden borde inte finnas, om lydnaden rådde. Men nu finns här ingen lydnad.
Vikarien sitter längst fram insjunken sin bok och det enda som finns här just nu är anarki. Dold och hemlig anarki. En ehmlighet vikarien inte får ta del av. Hon tror hon har makten i sina egna händer och inser inte hur lurad hon blivit.
Ena dagen känner jag inte olyckan
Andra dagen har den armarna runt mig i ett värkande grepp.
Den ena dagen är inte den andre lik
men på något sätt kan jag bara finna mig i två olika lägen.
Av eller på.
På topp eller i botten.
Livssugen eller livstrött.