Har ni känt någon gång att ni inte kan välja? Eller mer att ni inte ens är riktigt säkra på alternativen. De är så suddiga, flyter liksom in i varandra på något sätt. Tillslut är det svårt att skilja på känsla och vilja. Känsla, vilja eller tvång. Eller kanske press. Press att välja någonting man egentligen inte vill. Kanske tror jag att jag vet vad jag vill, kanske inbillar jag mig alternativen men ser dem ändå bara på avstånd. Ser bara konturerna men förstår dem inte helt.
Nog med skitsnack.
Nog med skitsnack.
Igår var jag modell. Mannekäng för en dag. Hjärtat slog hårdare än jag trodde det kunde göra inför den första visningen. Det var innan jag insåg hur onödigt det var att agera så barnsligt nervös. Jag njöt av att gå där upp på catwalken. Det var som om jag hade en särskild makt över publiken. Även fast jag inte unnade dem så mycket som en blick var de ändå mina förslavade. Mina undersåtar.
Jag vet, jag spelar totalt över rollen. Men det var verkligen mäktigt på catwalken.
Jag vet, jag spelar totalt över rollen. Men det var verkligen mäktigt på catwalken.
Fick en lyckokaka idag. Den skulle tydligen förutspå mitt framtida yrke. Är lite skeptiskt dock. Biomedicinsk analytiker känns inte riktigt jag. Men men om ödet säger så......
Klassrummet är tyst. För tyst. Sådär tyst att det kryper i hela kroppen och man vet inte vad man ska ta sig till.
Endast några dova knapptryck bryter tystnaden. Klickande ljud från fingrar som förbjudet dansar över tangentborden. Knappljuden borde inte finnas, om lydnaden rådde. Men nu finns här ingen lydnad.
Vikarien sitter längst fram insjunken sin bok och det enda som finns här just nu är anarki. Dold och hemlig anarki. En ehmlighet vikarien inte får ta del av. Hon tror hon har makten i sina egna händer och inser inte hur lurad hon blivit.
Endast några dova knapptryck bryter tystnaden. Klickande ljud från fingrar som förbjudet dansar över tangentborden. Knappljuden borde inte finnas, om lydnaden rådde. Men nu finns här ingen lydnad.
Vikarien sitter längst fram insjunken sin bok och det enda som finns här just nu är anarki. Dold och hemlig anarki. En ehmlighet vikarien inte får ta del av. Hon tror hon har makten i sina egna händer och inser inte hur lurad hon blivit.
Ena dagen känner jag inte olyckan
Andra dagen har den armarna runt mig i ett värkande grepp.
Den ena dagen är inte den andre lik
men på något sätt kan jag bara finna mig i två olika lägen.
Av eller på.
På topp eller i botten.
Livssugen eller livstrött.
Andra dagen har den armarna runt mig i ett värkande grepp.
Den ena dagen är inte den andre lik
men på något sätt kan jag bara finna mig i två olika lägen.
Av eller på.
På topp eller i botten.
Livssugen eller livstrött.
"Varför är en del människor räddare än andra? Varför kan en del människor skaka av sig rädsla, som hundar skakar av sig vatten, medan rädslan hos andra äter sig in, gnager i hjärta och mage?
Kriget hade bara varat ett par månader när jag lärt mig den föga uppmuntrande sanningen om mig själv; Hedwig hannelore Maurer var en mucket rädd människa."
- Ur "Molnfri Bombnatt" av Vibeke Olsson.
Kriget hade bara varat ett par månader när jag lärt mig den föga uppmuntrande sanningen om mig själv; Hedwig hannelore Maurer var en mucket rädd människa."
- Ur "Molnfri Bombnatt" av Vibeke Olsson.
och jag såg färgen återvända tll ditt ansikte och dina kinder blev åter vackert rodenröda
0kommentarer
Skolan rullar på. Livet går bra. Snart är det lov. Solen skiner. Jag har inte dött. Så ni vet.
I väntan på att Kattes musikal ska ta sin början. Jekyl and Hyde. Spännande.
Fikat står på bordet och om ni tittar extra noga kan ni se bulan på min blåprydda näsa. Okej inte bula. Liten svullnad. Fick en skalle på näsan. Skönt.
