Har vart dystert här hemma idag. Ett och samma ständigt återkommande samtalsämne har hängt i luften. Och ändå har vi inte pratat så mycket. Mest grämt oss tror jag.
Min tanke var att skriva några hyllningsrader här för att hedra vår käre MotoGP förare Marco Simoncelli som togs ifrån oss idag. Visste inte hur jag skulle börja riktigt, men den inledning jag åstadkommit just nu får duga. Har en konstig känsla i magen, haft den hela dagen. Lite nedstämd så där. Det är konstigt tycker jag, hur man kan bli så ledsen och bedrövad över förlusten av en person man i fråga egentligen aldrig känt. Hur världen tillsammans suckar för ett namn de aldrig träffat. Hur kan hjärtat gråta då? Det har väl med den där samhörigheten att göra förmodar jag: Det där med att vi alla i grund och botten är precis likadana. Att vi alla har en familj och en framtid att klura på. Och det är det som oroar mig mest tror jag. Att han hade hela livet framför sig, hade en familj och vänner. Allt stöd till hans familj och vänner. Hur kunde de ha anat, hur kunde han ha anat? Det får mig att tappa andan.
En tanke som snurrar i mitt huvud: Ena sekunden fanns han, andra inte. Han existerar inte längre. Hur funkar det? Slår slint i hjärnan när jag försöker förstå det. Och när jag tänker efter kommer vi nog aldrig att förstå det. Begreppet "död" är något främmande för oss. Något som kanske skrämmer oss, just för att det är så okonkret på något sätt. Oftast känns den orättvis, döden, fast det tror jag inte att den är. Å ena sidan kan jag inte förneka att den tanken slagit mig ett antal gånger den här dagen.
Super Sic var en fantastisk talang och enligt hans vänner var han "en raktigenom bra kille". Han var klart en av de färgstarkaste karaktärerna i gp:t och jag skulle mer än gärna varit med och sett honom ta sin första titel. "En blivande Rossi". Som sagt, ibland kan jag inte förneka att det kan kännas orättvist.
Marco Super Sic Simoncelli. 24 år. 20/1 1987 - 23/10 2011. Helgrym och totalt hängiven förare. R.I.P. Vi kommer att sakna dig.
Tänkte bara tipsa om ett blogginlägg jag läste nyss. En krönika kan man väl, med goda mått säga. Ett viktigt budskap som är värt att ta in men som kan vara svårt att faktiskt leva ut i praktiken, i den tid vi lever. Värt att läsa? Svar JA.
Tack Frida för ditt inlägg som borde läsas av varje tonårstjej i hela det här avlånga landet!
fridaburell.blogspot.com
Klicka här för att komma till länken.
Tack Frida för ditt inlägg som borde läsas av varje tonårstjej i hela det här avlånga landet!
fridaburell.blogspot.com
Klicka här för att komma till länken.
Funderar över varför de där första timmarna på jobbet alltid går tre gånger långsammare än resten. Undrar om det är för att kroppen och hjärnan behöver en viss tid för att komma in i rytmen eller om det helt enkelt är så att det är först efter ett par timmar man faktiskt börjar gilla läget. Som det är. Där man är. Gilla läget är bra. När man tillslut fångat in alla surrande tankar och kedjat fast dem, det är då man kan börja gå in helhjärtat i det man gör. Det är då det börjar bli roligt.
Det är min träningsvärken i benen som talar om för mig att jag jobbade hårt idag. Annars hade jag nog inte känt av det speciellt. Skrattade för mycket. Tröttheten ströp jag långsamt, tillät den inte att störa mig idag. Fast den spelade mig några spratt ändå. Såg en baby som körde bil in i driven. Jag fick spel. Gick av typ. Sen insåg jag att det inte var någon superhjälte-baby ändå, utan en helt vanlig unge, sittande i sin fars knä. Han "körde" bilen..
Fick handskas lite driven själv idag också. Det blev inte någon stor succé dock. Ta beställning och betalt av två olika kunder var svårare än jag trodde. Så mycket att tänka på. Fick hjärtattack. Vi får ta det nästa gång.
Tröttheten slår tillbaka mot mig nu, fingrarna strejkar. Dags att krypa ned i sängen och låta natten ta mig med storm.
Ta hand om er!
Det är min träningsvärken i benen som talar om för mig att jag jobbade hårt idag. Annars hade jag nog inte känt av det speciellt. Skrattade för mycket. Tröttheten ströp jag långsamt, tillät den inte att störa mig idag. Fast den spelade mig några spratt ändå. Såg en baby som körde bil in i driven. Jag fick spel. Gick av typ. Sen insåg jag att det inte var någon superhjälte-baby ändå, utan en helt vanlig unge, sittande i sin fars knä. Han "körde" bilen..
Fick handskas lite driven själv idag också. Det blev inte någon stor succé dock. Ta beställning och betalt av två olika kunder var svårare än jag trodde. Så mycket att tänka på. Fick hjärtattack. Vi får ta det nästa gång.
Tröttheten slår tillbaka mot mig nu, fingrarna strejkar. Dags att krypa ned i sängen och låta natten ta mig med storm.
Ta hand om er!
Fyra uttråkade ungdomar. Varav två modetänkare och två totalt stilbefriade. En antar utmaningen om att låta sig omvandlas.
Resultat:
Resultat:
TJALABALONGGG PROVEN GÅR BRA NU JAO
Ny design nu! Kände för en liten uppdatering. Började söka mig till tumblr men insåg snart att bloggen är mitt hem. Tumblr får va lite så där på sidan om. Har i stället pimpat upp bloggish en stund nu (tung bild, visst? That´s me!). Tar alltid längre tid än planerat, finns så många fina typsnitt så jag kan aldrig välja. Slutar med att jag kastar lott eller ber om hjälp.. MEN nu har jag lyckats tillslut!
Ska fixas mer här inom kort. Fler och bättre inlägg. Mer foton som önskat. Skulle va kul med lite respons från er också kära läsare! Tänkte börja med "Dagens citat/ordspråk" eller liknande. Bra idé?
Ska fixas mer här inom kort. Fler och bättre inlägg. Mer foton som önskat. Skulle va kul med lite respons från er också kära läsare! Tänkte börja med "Dagens citat/ordspråk" eller liknande. Bra idé?
foto: tumblr
En bra nyhet: Matteprovet gick AWESOME!
En inte lika bra nyhet: Skolfotot är här. Eh..
Skoldatorerna gör oss omänskligt osociala btw..
En inte lika bra nyhet: Skolfotot är här. Eh..
Skoldatorerna gör oss omänskligt osociala btw..
Jag har börjat twittra btw.. Det är därför jag är så dålig på att hälsa på här.
Vaknade i morse och upptäckte till min fasa att det var minusgrader ute! Träden och gräset dekorerades av glittrande frost och vattnet hade fryst till pytte små snöflingor på fönserrutan. Visst var det vackert men uh så kallt. Dags skrapa ihop fickpengarna för ännu en jack-jakt nu alltså..
Vaknade i morse och upptäckte till min fasa att det var minusgrader ute! Träden och gräset dekorerades av glittrande frost och vattnet hade fryst till pytte små snöflingor på fönserrutan. Visst var det vackert men uh så kallt. Dags skrapa ihop fickpengarna för ännu en jack-jakt nu alltså..
Jag tycker så synd om de som jobbar på reningsverket. Stansken är outhärdlig, det gick inte att andas utan ett tröjärm som skydd framför näsan. Det är ändå rätt imponerande, folk som väljer att jobba här. Det är inte bara vilket skitjobb som helst utan de gör verkligen något för att förbättra vår miljö. Vilka hjältar!
Jag tänker inte ens försöka övertyga dig mer än så här: LÄS DEM!
Nu äre MATCH!!! Några få trogna och friska men vi kör på med ett leende på läpparna!
Helg är något utöver det extra. Det ligger en frid över de två och en halv dagar man får utan plugget. Då kan vi äntligen andas ut och vara oss själva för en stund. Eller?
Jag tycker att helgen kan vara rätt överskattad. Jag säger inte att jag inte gillar helgen, för det gör jag! Men ibland finner jag mig i ett strävande efter röda dagar att jag glömmer att leva mitt i veckan. Glömmer bort att livet är så mycket mer än två dagar av dygntrots och nattsuddande.
Vardagen utgör mer än två tredjedelar av mitt liv och vad händer om jag låter så mycket tid zombiefieras av mitt melankoliska jag-är-inte-nöjd humör? Risken att tappa livsglädjen är stor!
Vardag är till för att jobba, ja, men även för att glädja sig, visa kärlek, hjälpa människor, lära känna sig själv, falla och falla men åter ställa sig upp, njuta, i det stora och det lilla, skratta, gråta, upptäcka, lära, se, höra, känna, LEVA.
foto:jag
Jag tycker att helgen kan vara rätt överskattad. Jag säger inte att jag inte gillar helgen, för det gör jag! Men ibland finner jag mig i ett strävande efter röda dagar att jag glömmer att leva mitt i veckan. Glömmer bort att livet är så mycket mer än två dagar av dygntrots och nattsuddande.
Vardagen utgör mer än två tredjedelar av mitt liv och vad händer om jag låter så mycket tid zombiefieras av mitt melankoliska jag-är-inte-nöjd humör? Risken att tappa livsglädjen är stor!
Vardag är till för att jobba, ja, men även för att glädja sig, visa kärlek, hjälpa människor, lära känna sig själv, falla och falla men åter ställa sig upp, njuta, i det stora och det lilla, skratta, gråta, upptäcka, lära, se, höra, känna, LEVA.
foto:jag
