Jag saknar mina storasystrar idag
Jag svarar som jag brukar göra när du ringer så här sent,
när månen slickar natten och snarkningarna hackar
Du säger att livet krossar dig,
att huset släpper dig mot den hungriga gatan
Din sorg osar upp i min famn och jag säger åt dig att du ska bära den själv, precis som alla andra,
att du aldrig får sluta
Du säger att om jag inte fanns skulle du inte leva
Att du behöver mig för att inte andan ska fara ur din mun och ut i en rymdens viskning.
när månen slickar natten och snarkningarna hackar
Du säger att livet krossar dig,
att huset släpper dig mot den hungriga gatan
Din sorg osar upp i min famn och jag säger åt dig att du ska bära den själv, precis som alla andra,
att du aldrig får sluta
Du säger att om jag inte fanns skulle du inte leva
Att du behöver mig för att inte andan ska fara ur din mun och ut i en rymdens viskning.
Vågar mig ut. Långsamt. En för hastig rörelse och jag springer bort. Kanske för alltid. Men nu är jag här och än så länge känns det behagligt. Inte tryggt, bara behagligt.
Det luktar unken glömska och grönmöglad frihet. Ett och annat skratt ekar bland ramarna. Melankolin finner jag om jag rotar och bläddrar mycket länge. Men det känns onödigt.
Tänder ett doftljus och ställer den gula tulpanen i det vänstra fönstret. Flyttar den. Den hänger visset med sin långa hals.
Det blir bra för nu. Nuet. Måste fundera lite till först.
Tänder ett doftljus och ställer den gula tulpanen i det vänstra fönstret. Flyttar den. Den hänger visset med sin långa hals.
Det blir bra för nu. Nuet. Måste fundera lite till först.
