Hatar stressen
Som kommer utav pressen
Som kommer från oss själva
Så vi skyller på en annan
På två, tre, på fyra andra
På varandra
Allas fel
Jag vill inte stå till svars
Men klaga du, klaga jag
Så får vi se en dag
Då du är halv och jag är hel
Så är det ändå inte pressens fel
Att vi skakar som små barn
I alla situationer
Papper till höger och pappret till vänster. Några papper på andra sidan rummet för att matte är fullständigt obegripligt. Där framför mig ligger fyra fula pennor av vilka bara en fungerar.
Jag skriver med bläck, bara för att jag kan. Bara för att jag är hemma från skolan idag. Bara för att slippa sudda.
"Flytta dig närmare mig nu", sjunger någon i högtalaren. "Jag måste få veta vad du tänker på." Vill vi inte alla det?
Tiden står still.
Skoja det gör den inte. En svart temugg i min hand har förlorat sin värme, sin smak, innehåll. Den luktar fortfarande lite men jag kan inte påstå att lukten är vidare behaglig. Tänker att det är lite med muggen som när man dör, fysiskt eller själsligt. För man kan dö ibland. Man blir kall, hård och luktar illa. Behåller dock en liten skvätt vätska i botten som alltid har en underlig färg och som man aldrig vill dricka upp.
Fyller koppen igen, med nytt hett vatten och två påsar jordgubbste. Det är skönt att leva. Om så även med en täppt näsa och en gräslig förkylning, så är det SKÖNT att leva.
En fot, en brunn
Du är nästan i min mun
Kryp närmre nu,
Allt sus blir till brus och du slutar skaka
Slutar andas
Luta sig tillbaka
En stjärna fryser
Ett hjärta nyser
Alla är vi små i ögonen hos en större
