20 Jul

15:46

tjugonde juli tvåtusentolv

0kommentarer
Tre dagar i någon annans stad. Tre dagar i någon annans hus, någon annans rum, soffa, kök.
Tre dagar med tre ombyten.
Tre dagar med regn och rugg men tre dagar med ett hjärta fyllt av hopp och glädje.
Jag var tre dagar i småland med en underbar vän. Men jag kände inte för tre sekunder att jag inte var hemma.
Vi såg på tre filmer och åt tre sorters meloner. Jag fick tre blinningbett och vi hade tre djupa samtal. Jag var fyra timmar i hennes hus utan henne och önskade hundra gånger att jag inte skulle behöva åka hem.
Sedan bakade vi tre olika muffins och åt dem på bryggan. Och det regnade men vi badade ändå.
Sävsjö heter staden och Ellen heter tjejen.
Nu är jag hemma och är evigt tacksam. Det var vi två mot världen i tre dagar. Vi två. Nej, vi tre. Jag, Ellen och Gud.
allmänt
Kommentera

13 Jul

13:08

en dag på ett sommarlov

0kommentarer
Tar ett par sommarlovsveckor för mig själv och det är skönt. Regnet släpper sina tårar dagligen och jag inspireras av bra böcker. Jobbar en hel del och har mysiga filmkvällar med soffan som bästa vän. Igår var jag i Knivsta av någon anledning. Lät tåget föra mig förbi uppsala central och lät fötterna ta mig dit de själva ville.
Snart är det konferens och det känns mer än skönt. Då finns Gud bara där, man kan nästan ta på hans nåd och kärlek. Han bara finns där varje sekund och det är det absolut bästa som finns.
allmänt
Kommentera

03 Jul

21:28

en bok för mig och någon annan

1kommentarer



Inget mer än en typisk vanlig sommarkväll. Försöker komma i takt med musiken. Anstränger mig för att få våra andetag att hitta samma rytm. Inget passar . Hjärtat för snabbt, för långsamt och jag tänker att det är mitt fel. Att det är något seriöst fel på mitt pumpande hjärta som inte kan finna en vettig balanserad slagrytm i vardagen.

Musiken känns kantig, malplacerad och texten känns utstött. Stulen. Stulen från rytmen av någon annans hjärtslag. Den är urgröpt och framkrystad ur någon annan eländig människas allra innersta kammare. Den man måste gå genom mörka dimmiga kalla korridorer för att finna. Den som vi andra spikar igen med färska långa brädor och virar sjuttio varv icke-rostande kedja runt, hänger fetaste låset på och säkrar med tre rullar silvertejp.

Solen lyser på mina armar som ser alldeles glänsande gyllenbruna ut i kontrasten av de färglösa vinterbenen
och för en sekund får vi till det, musiktonerna, den torra sommarkvällen och jag. En sekund av sammanflätad lycka. Sammanflätad sorg. Sammanflätad längtan. Och armarna blir allt brunare, benen allt skörare.

Och så är sekunden borta. Bortblåst med den vind som inte existerar på min framaltan. Den bultande rytmen inom mig fortsätter sina envisa slag innanför min bröstkorg som om den där sekunden inte hade påverkat mig alls. Och jag längtar. Jag längtar och längtar och längtar. Jag längtar som aldrig förr. Längtar efter det som jag inte har men som jag hade, efter det som jag inte hade men som jag inte heller har. Jag längtar efter det som bara är en suck bort men tar en hel livstid att nå. Och den längtan upphör inte. Den kittlar mig mjukt på insidan. Fram och tillbaka. Tills jag får skavsår. För det kittlar bara på samma ställe. På samma gripande punkt. Och det värker. Fy vad det värker.

Och jag undrar om jag inte ska ta och göra någonting vettigare av den här sommaren än att sitta i solen och bara känna.
allmänt
Kommentera