Mörkret har fallit. Den kommer mycket tidigare nu, natten. Man får anstränga sig om man vill prata med solen så här års. Hon håller sig mest för sig själv.
Det är kyligt, men inte kallt ute. Ja väljer den vägen som man enligt sunt förnuft inte borde vilja gå. Det känns skönt, spännande. I och med att vägen blir smalare tränger sig även mörkret tätare inpå. Det blir allt mer närgånget för varje steg som tas. Dimman som lagt sig längs med marken sträcker ut sina armar mot den stjärnfyllda himlen. Himlen vinkar tillbaka som svar. En uppgiven suck kan höras inifrån dimmans djup. Den välkomnar mig och det känns enda in genom strumporna när den varsamt kysser mina tår.
Förutom mina skor som melodisk och i takt skrapar mot löven är det dödstyst, som om hela världen fallit i sömn. Inte minst den lilla skogen på min högra sida vars konturer runnit ihop till en enda röra av svart målarfärg. Grenarna sträcker sig efter mig, längtar efter att få vidröra min bleka hud. Inte ikväll. I stället låter jag mina fingrar vandra längs det sträva staketet mitt emot skogen. Det är ojämnt och gammalt och några träflisor passar på att krypa sig in under mina naglar. Med en lätt nigning hälsar jag dem välkomna.
Långt där borta lyser en rödkantad lampa upp mindre än en bråkdel av natthimlen. Några av färgerna i träden väcks till liv. men den bilden är skev, säger jag till mig själv, den passar inte in. I min fantasi går jag bor och släcker den, lampan. Den är gammal och svag och snöret går av när jag drar det nedåt. Lampan slocknar ändå. Jag blundar.
