Det gör ont när knoppar brister

1kommentarer

Min underbara klass hade föredrag idag, om uråldriga klassiker-författare. Dessa dystra plågade själar. Jag blev förundrad över hur miserabelt många av dessa duktiga författares liv var. Eller hur djupt ner under jorden de själva hade hamnat. Biografierna bestod av långa uppradade misslyckanden. Inte för att de har stoppat oss människor förut, vi säger att vi ska lära av våra misstag och att det som inte bryter ner bygger upp. För dessa drömmande poeter verkade alla misslyckanden vara en förbannelse. Något som fick dem att dras ner i något som med tiden blev allt mer omöjligt att ta sig upp ur. Många av dem studerade och diskuterade religionsfrågor och många kom in på helt hajpade spår.
Det var ändå på något sätt den dysterhet och melankoli som rådde som en dag fångade människors uppmärksamhet. Det mörka fick dem att producera fram något som var så bra att det räckte till nobelpriser och hejdundrans massa andra utmärkelser.

Hur mycket framgång de än hade i sina verk verkade de ändå aldrig nå fram till lyckan, vilket jag anser är en tro på Kristus och frälsning från döden.

Mitt i mina funderingar upptäckte jag mig själv sitta och skriva ner en fråga på ett papper bredvid. "Måste man ha en plågad själ för att leverera?" Ja, är det så? Är det bara de allra deppigaste som lyckas producera de smakfullaste kakorna? Jag vet inte... Men jag vet att det gör ont när knoppar brister.

1 kommentarer

judit

24 Mar 2011 20:35

svar: ja det är jag på bilden :) Tack så mycket, men det är du som är den fina här! Och nej det är ingen lo låt, det är en okristen låt ;) Kram

Kommentera

Publiceras ej