Här var det dött. Då kan jag liva upp stämningen med lite olyckshistorier. Sånt verkar ju folk gilla, med tanke på att mitt besöksrekord var när jag nästan skar av min fingrarna i suget av cheescake..
Men till själva händelsen som ägde rum i/på mitt andra hem - innebandyplanen. Kärleken till sporten är enorm och slag och små skador är till för att tålas. Men man behöver ju inte överdriva. Alla får sig -av ren otur- en smäll nu och då. Men i mitt fall verkar oturen hänga efter mig som en eländig liten svans.
Vad som hände var att jag trampade snett, riktigt snett! Foten vreds nästan 180 grader, eh aj.
Vad gör man i en sån situation när bollen är på andra sidan plan tillsammans med spelarna medans man själv ligger och sprattlar på marken. Det enda jag kunde tänka på var hur otroligt ont det värkte i fot-ankeln. Jag skyller inte på någon eftersom jag själv orsakade skadan denna gång. Jag fick hjälp. Applåder. Där rök min målchans.
Jag kan dock medge att det ligger en viss charm i det hela. Elli - vår lilla olycksfågel. Det händer alltid saker i närheten av mig, jag roar folk! På min egen hälsas bekostnad dock.. Men, jag sätter sprutt på er vardag, kära vänner! Utan mig skulle ni inte ha så mycket att se tillbaka på och skratta åt senare i livet.
Oj så många historier jag kommer kunna berätta för mina barn, och barnbarn..
Så, simma lugnt. Eller, som Kim sa: "Break a leg, som dom säger". Fyndigt av honom tycker ni inte?
